Ur Semiramis

"Hur går det med foldern för Karl-XII-samfundet?"
"Jodå. När ska den vara klar?"
"De ville egentligen ha den tryckt imorgon."
"Ja, det blir svårt."
"Ja, precis. Han ville ha en snyggare formgivning om du kunde ta fram det snabbt."
"Till hela broschyren?"
"Ja, det är jäkligt bråttom. Den gamla var litet märkt av tidens rand. Hur är det med Pfalz dansförsäkring?"
"Bra. De hade litet synpunkter, så de bad mig göra om."
"Ja, vad kul. Hur är det med Merker jippobroschyr?"
"Jag har skickat ett förslag som jag fått deras synpunkter på. De var inte nöjda, så de bad mig dra åt helvete."
"Jaså...Ja, de har väl ändrat inriktning litet. Kanske har vi vuxit ifrån varandra. Då är det ju egentligen bäst att vi säger upp arbetet med dem. Så man kan ju inte säga att vi har tappat dem som kunder precis."
"Nej, vi tappar nästan inga av våra kunder."
"Ja, jag tänker då inte göra något mer åt dem."
"Nej, man måste vara sin egen lyckas kung."
"Ja, so what. Och så har vi Pripao Lyxbroschyr också."
"Ska de göra den nu?"
"Ja, just det."
"Hur snabbt vill de ha den?"
"Ja, idag helst. Det brinner litet under knutarna. Som han sa: 'Det är hett just nu. Förstår du?'."
"Jaha, om du kilar över med en skiss imorgon?"
"Charlie, kan du fixa en skiss snabbt?"
"Ja, imorgon eftermiddag kanske."
"Då kanske vi kan ha original färdiga på måndag och trycka under nästa vecka. De ville helst ha det idag, sa du? Jaja, bara vi gör en tidsplan snabbt. Ring Multitryck och fråga hur mycket tid de behöver och räkna baklänges sen. Bara vi gör en tidsplan åt Pripao, det är A och B för alla jobb."
"Ja. Det var ju inte helt bergklart i hans anvisningar."
"Hur är det med debiteringen av Nollator?"
"Det är nog inte läge att ringa och presentera kostnader idag."
"Jaså, blev det strul?"
"Ja, det blev rätt struligt, så det får nog lugna ner sig lite."
"Okidoki klok o toki. Hur blev texten till TTT Camping, Amandus?"
"'Nu kan du lyxsemestra ännu bättre lika billigt!'"
"Ja, jättebra!"
"Tack."
"Jättebra. Fast 'billigt' är väl kanske inte så bra. Det låter Konsum."
"'Till lika bra pris'?"
"Ja, det är bra. Det tar vi. Hur blev din text till Pfalz, Héhé?"
"'Nu är det dags att totalförsäkra sig! Vi ger bättre pris på befintliga försäkringar!'"
"Ja, jättebra!"
"Tack."
"Jättebra!...Fast kanske 'bra pris' i stället, för de kan ju inte lova att de är billigare än andra."
"Nej, okej."
"Min text till Pripao är klar: 'Nu har vi jubelpriser på festsortiment! Kom och fynda till rätt pris!"
"Ja."
"Bra."
  Anci hade ärenden och försvann till efter lunch. Héhé låste in sig på muggen. Anett hittade en tidning. Yvonne gick ut med Alex. Johanna ringde sin kille. Charlie jobbade. Amandus stirrade omtöcknat på sin text "Nu kan du köpa bilmattor till ett fint pris!" Kanske kaxigare? "Nu erbjuder vi bilmattor till ett fint pris!"? Ja...kanske...kaxii... Amandus somnade.

Han vaknade, kom inte på något att göra och var för trött för spel, så han gick igenom posten. Många tryckerier och kontorsmaterielleverantörer runt om i mellansverige behövde uppdatera sina adressregister. En del av dem angav som kontaktperson på Vinfo folk som arbetat där för flera månader sedan, namn som var fullständigt obekanta för Amandus. En liten påkostad trycksak tilldrog sig hans intresse. Säljkonsultbyrån Hades hade uppenbarligen hittat en liten lucka i höstens program; de kunde ta emot några fler företag som ville utveckla sina säljare till oanade höjder. Amandus hade sett en mycket intressant platsannons för företaget någon dag tidigare. Det här verkade bra. Skulle han våga söka sig till de rutinerade och slipade kompetenskonsulterna på Hades? Platsannonsen hade berättat om en väl samstämd grupp konsulter med en sammanlagt tolvårig erfarenhet av offensiva marknadsåtgärder. Inget velande, inget funderande, inget bleksiktigt analyserande. Åtgärder direkt. Effektivitet. Resultatinriktning. Det lät bra.
  Hades arbetade med instrument för analys av marknad och organisation. Det lät nästan vetenskapligt. Säljträning och ledarutveckling som var anpassad till verkliga problemsituationer. De hade ett brett register. Det var No Bullshit, liksom. Gruppens strävan var att erbjuda ett unikt upplägg för en unik situation, typ. Erbjuda; inte försöka sälja, inte försöka pracka på. Erbjuda. Coolt. Seriöst. Amandus var såld. Han såg världen organiserad i Hadesdivisioner. Målmedvetna och resultatinriktade, ständigt eleverande kompetensen. Hans drömmar kanske kunde besannas; Hades satsade nu på att "låta fler kunder ta del" av sitt koncept. Det var för att klara anstormningen de sökte fler säljare eller, rimligare uttryckt, konsulter. Visste man bara att man kunde sälja, ville man bara ta fullt eget ansvar för gruppen och hade man bara "god ekonomisk uthållighet" var man någon för Hades. Amandus skulle slita, skrika och stjäla för att kvalificera sig. Han ville ta del av deras erbjudna "generösa villkor", han ville till varje pris få smaka deras "mycket bra koncept". Det var inte litet de erbjöd.

  Amandus kunde behöva någon liten droppe framåtanda. Här skulle han få oceaner. Han skulle söka. Han skulle tvinga in sig på Hades, och innan de hunnit visa honom hans rum skulle han ha konsulterat ihop sin lön för ett par år framåt. Det var dåliga tider, sades det. "Det är bara dåliga tider för fega stackare", tänkte Amandus. Den som gick in och högg, ryckte företagen i skitskägget, kastade sin säljstimulans i knät på dem och försvann innan de ens fattat vad som hänt var det desto bättre tider för. Efteråt stod lyckliga kunder i kö för att tacka, men då var Amandus upptagen med resten av världen.
  Konsultgruppen Hades presenterade sig övertygande i broschyren:
"Som Aeneas (latinsk gud som var i dödsriket Hades) kommer Dina Säljare tillbaka från Hades. Fulla av 'go', säljlusta och en mänskligt effektiv tvärvetenskaplig syn på säljandet. Det är inget nytt Vi lär ut. Det är gammalt. Urgammalt. Och därför så nytt. Du kommer att bli förvånad. Du kommer inte att hänga med när Dina Säljare omsätter sina kunskaper i cash. Och försäljningen skenar iväg. Volymökningar på 2-8 % ska du inte gnugga dig i ögonen och tro att du drömmer om Din Business får uppleva. Gör som Aeneas. Välj Hades. Dina Pengar - Våra Pengar."
  Amandus hoppades att en dag ha den kunskap och det affärssinne som Hades utstrålade.

På lunchen var Amandus ute. Han kryssade mellan stånden på Norrmalmstorg. Invandrare bjöd ut färsk frukt och prima grönsaker som inte tagit omvägen om de stora fördyrande grossisterna och alla onödiga nivåer av detaljister. Var det höjden av krämeri eller ett utbud närmare behoven? Hade kommersen från torgen via stormarknaderna nu kommit att omfatta både torg och stormarknader? Mutade nasandet in alla delar av samhället eller var man på väg tillbaka till ett efterfrågestyrt utbud? Var de fulla torgen en klassfråga? Var det de utanför den organiserade, centralavtalade saltsjöbadsarbetsmarknaden som tvingades säkra sin utkomst här? Var stånden en kulturell fråga? Var det för att invandrarna var så mycket mer företagsamma som de sålde frukt i stället för att sitta och vänta på arbete? Var det för att de var vana vid småskalig ekonomi medan de industrialiserade arbetslösa svenskarna enbart fungerade i komplicerade sammanhang? Amandus hade svårt att avgöra om han föredrog det monumentala hos tomma torg eller det sociala hos torg fyllda av grönsaksstånd.
  Kunderna inne i kiosken på Norrmalmstorg anade inte att de stod alldeles intill författaren av texten på nytrycket av kartongen till Merkers färgfilm. "Ge benet - fota", det var verkligen mycket bra, även om äldre oftast inte förstod innebörden. Men de köpte ändå inte särskilt mycket film. De var en CML, calculated minor loss, konstaterade Amandus och sörjde alls icke inskränkningen av målgruppen för hans talang. Ingen av dem runt om honom anade att det var ur denna skalle mitt ibland deras allting kommit. Ingen visste vem han var; herren över folks val av färgfilm. Kanske skulle någon av dem en dag råka läsa på filmkartongen, skratta till - och inte ha en aning om vem som styrt vad som stod där. Utan Amandus hade där stått något helt annat på den baksidan. Ja, herregud, han hade faktiskt kunnat bestämma sig för i stort sett vad som helst. Och dessa rosa filmkartonger bjöds ut i tiotusentals butiker runt om i Sverige.

I Palmhusets källare hade Hélénè bundit Alex vid trappräcket och ställt hans matskål utom räckhåll. Anci kom från sina ärenden.
"Men gud, berätta! Hur var det?"
"Jo, hon sade både bra och dåliga saker. Det var himla spännande. Hon berättade om Bosse. Eller, hon såg en man och jag sade 'Det måste vara Bosse' och det var det."
"Såg hon honom?"
"Ja, hon sade att han förmodligen jobbade med papper och att han nog var en äldre man."
"Det var ju inte helt rätt."
"Jo! Jag trodde ju inte det heller först, men sen kom jag på. Han är ju faktiskt nästan ett år äldre än jag och det papper han jobbar med är ju de pengar taxikunderna betalar honom med!"
"Gud."
"Ja. Hon sade att han är trogen, men att jag kanske träffar någon annan eller kanske blir frestad eller kanske vill ha mer frihet eller kanske bara att jag känner så, men stannar. Hon sa att jag skulle jobba med ungefär samma sak, men kanske på ett annat företag om tio år. Sedan sade hon att någon i min närhet tänker mycket på mig. Jag frågade vem det var. Det var någon i familjen eller en vän. Men det kunde också vara en helt obekant."
"Åh, gud."
"Vad spännande."
"Jag måste få numret."
"Jag med."
"Jag med."
"Var det bättre än healingen?"

(...)

Amandus var nu så beskänkt att han trodde på sig själv. Han skulle hjälpa personalen på den mopedverkstad där en före detta klasskompis var anställd att sälja mer än de någonsin vågat drömma om. "Nej, men för fan, det är seriöst, jag lovar att det inte är fyllesnack. Ring mig på måndag så ska vi fixa det här, det blir inte en av de där grejerna som man bara snackar om. Tänk dig själv: det är hela skiten: besöksbokning, målstyrning av säljet, hur man tacklar nya marknader, ja fan hjälp att hitta nya marknader; att tänka i lite nya banor. Jag tror att min bakgrund kan vara en jävla bra merit där, jag har gjort en massa annat än sälj, så jag tänker på ett annat sätt. Vi kör säljcykler, behovsanalys och till och med behovspåverkan, det är sånt ni måste se mer till i branschen. Det finns en jävla massa stålar att kapa åt sig med att vara först med det här. Sen hårdkör vi kampanjer: prisargumentering, telemarketing och säljplaner. Så avslutar vi hjärntvätten med utvecklingssamtal och avslut. Det är att komma till avslut som är hela jävla grejen. Fattar du? Du kan inte pröjsa löner med löften om att komma tillbaka senare eller att tänka på saken. Sen sitter du där med hela jävla marknaden under dig. Fan, du är kung! Du kan inte gå och harva där längre. Upp och iväg! Går du och tittar andra i arslet hela livet får du inte se annat än skit! Ring mig på måndag! Gör det!"

(...)

Att säga att 80 procent av hjärnan är outnyttjad är som att säga att 99 procent av syret är outnyttjat. Det är inte outnyttjat. Överskottet behövs som balans, resurs och renande omloppssträcka. Vi kan inte vinstmaximera vare sig vårt tänkande eller vår andning. Det är som att äta för att bli så stor att man utnyttjar allt tillgängligt utrymme i universum. Det är att låsa sig i ett konstant tillstånd av oinfriade möjligheter. Innan människan lärt sig utnyttja hela hjärnkapaciteten behöver man inte bli en bättre människa, försöka förstå tillvaron eller åstadkomma något som andra håller för berömvärt.
  De förment outnyttjade fyra femtedelarna är tankens rotsystem. Ju längre rötter trädet har desto högre reser sig stammen och desto längre kan dess grenar sträcka sig. En helt utnyttjad hjärna skulle ge oss en till arealen enorm samling av mossa. Mer jordmån skulle ge oss än högre tallar, från vilka utblicken över vår tillvaro bleve ännu bättre och sträckte sig ännu längre. Att klä sig i myten om den outnyttjade hjärnkapaciteten är att kedja sin nacke vid vristerna och leva nöjd i denna hämmande ställning. Men den missnöjde lyssnar till vad som helst.
  Anett var inte nöjd med sin kropp, sina prestationer, sitt arbete och inte heller sitt kärleksliv. Anett var inte nöjd med någonting, men hade åtminstone fullt upp med detta.
"Åh, vad jag hatar det här jobbet. Jag läste att människan bara använder 80 procent av hjärnan. Om vi använde allt skulle alla vara genier."
"Ja. Det finns ju mongos som är värsta supergenierna, som kan räkna snabbare än en data. För dom använder hela hjärnans del för matte", berättade Charlie.
"Ja. Tänk om man kunde lära sig det. Fast inte för matte. Jag har köpt en bok om hjärnträning."
"Intuition är att använda hela hjärnan", sade Anci.
"Åh, vilken bred bak jag har. Men jag var Nefertiti i ett tidigare liv. Och en kvinnlig sjörövare. Då hade jag ingen extremt stor stjärt."
"Har du alltid varit upptagen av röv-eri?", frågade Amandus, men var glad att ingen hörde.
"Jag läser en bok om liv efter döden", fortsatte Anett. "Min själ är bara tillfälligt inspärrad i en ful kropp."
"Vad talar för att du skulle ha levat förut?", frågade Amandus.
"Nej, jag bara tror det", svarade Anett. "Jag måste ju vara mer än det här."
"Héhé, hur gick det med Pfalzfinans visitkort?"
"Vi ska inte bråka med henne."
"Du tror inte att vi får ut något?"
"Nej, det kan nog bli tufft."
"Har ni lagt ner någon tid på det?"
"Njaeee...", sade Hélénè.
"Vi har lagt ner 20 timmar var", sade Charlie.
"Är det här hennes fel?"
"Ja, bara hennes fel. Efter fjärde korr sa hon 'Oj, här är några telefonnummer'."
"Men då är det ju kundändring."
"Jamen, vi kan inte ta ut det, för då kommer hon att skrika, utan det här jobbet fakturerar vi ut startkostnaderna för och glömmer."
  Steg hördes i trappan. Tetrispartierna avslutades, de anställdas kamrater fick abrupta "Ja, men då räknar jag på det" som tvära avslutningar på de trevliga telefonsamtalen. Dagstidningarna sorterades snabbt ner i papperskorgar.
  Det var Yvonnes kompis Laura.
"Hej, hur är det? Jag hörde att Ola slutat här och öppnat eget."
  Dataspel på, återuppringningsknapp, tidningar fram. "Ja, det är synd, han var duktig, men det är nog egentligen bättre så. Vi har ju egentligen ingen användning av honom på ett par år. Han var ju bra i högkonjunktur. Det bästa vore att ha honom anställd i högkonjunktur, men inte i lågkonjunktur. Egentligen var det bra att han gick."
  Yvonne gick på tidig långlunch.
"Åh!" suckade Anett lyckligt. "På lördag är det premiär på Rävgrens nya reklamfilm för Frolik jeans."
"Är det nu på lördag?"
"Ja, imorgon. Klockan sex precis på TV3 och några utvalda biografer. Vi har fått biljetter till premiärfesten på Grand Hôtel."
"Inte till filmen?"
"Nej, det var visst omöjligt att få. Det var en kompis som jobbar på Rävgrens i receptionen som fixade biljetter. Men till premiären gick det över huvud taget inte. Det fanns bara åtta hundra biljetter och de gick bara till VIP-gäster."
"Halva kändissverige måste vara helt knäckta."
"De som inte fått biljetter, ja. Det är ju årets höjdpunkt. Alla kommer att vara där."
"Men kungen och drottningen kunde inte komma, va?"
"Jo, självklart."
"Är inte de på statsbesök i Japan eller något sådant?"
"Jo, men de kommer hem till premiären."
"Det är tydligen ett förlängt Aktuellt imorgon om filmen."
"Och en film om hur de skapade den på TV2 på söndag."

Kungsan var full av unga män i dyra profillösa kostymer, stressade män i sina fångdräkter var ute och vädrade slipsen. De bar stolt sin camouflagekonfektion för otillräckliga människor. Alla smälte in - ingen stack ut ur fånghopen på rastgården. Denna massa offrade sina liv för tron att det var de som förde samhället framåt.
  Kungsträdgården skulle vara S-holms hjärta men har blivit dess mage. När lunchtimmen är över forslas de samhälleligt lönsamma ned i tarmarna, bankkontoren i kvarteren runt om, där det nyttiga i dem sugs ut, medan de illegala invandrarna, de arbetslösa stylistfikusarna och de fulla lodisarna, stadens slaggprodukter, de tomma kalorierna, de som inte ger smaklökarna eller tarmarna något, rinner rakt ut på Kungsträdgårdens gräsmattor och parkbänkar.
  Amandus passerade Cash Flow Media Broker AB, där Maria arbetat. Företaget hade ägnat sig åt att köpa upp annonsplatser i TV och de största tidningarna och med stor avans sälja dem vidare till informationsbyråer som behövde attraktiv annonsplats för sina kunder. När kampen om annonsplats mattades tvingades man köpa upp allt som var ledigt för att kunderna inte på egen hand skulle kunna hitta verkningsfullt utrymme. Cash Flow Media Broker gav till en början kraftiga rabatter till dem som tecknade kontrakt med dem, därefter gav de kraftiga rabatter till alla som handlade med dem. Men efterfrågan mattades ytterligare och köpare fanns snart inte till alla deras bokade minuter och spaltmillimetrar. Första åtgärden var att skänka gratis annonsplats åt byråer som funderade på att anlita brokerfirman. Andra åtgärden var att skänka gratis annonsplats åt dem som ville ha. Tredje åtgärden var att fylla de bokade sidorna med bilder vilka som helst och TV-rutorna med tecknad film. Mest fick de stora dagstidningarna publicera gamla bioaffischer i fyrfärg. Framtiden är en dålig borgensman, men Cash Flow Media Broker avsåg att vänta ut konjunkturvändningen. När Maria, som anställdes för att administrera löner, inte hittade fler affischer att trycka fick sidorna stå tomma. Brokerfirman köpte upp allt och kunde förhandla sig till bra priser, sammanlagt något fåtal miljoner per vecka. Att minimera kostnader är en trevlig lek så länge man inte leker minimera intäkter parallellt. Finns där inga gungor som kan dra in vad man förlorar på karusellen står nöjesfältet snart öde. Johannes tubbade Maria att som sista insats när konkursen väl var ett faktum förse dagens bokade annonsplatser med ett fotomontage av Ria Wägners och Adolf Hitlers ansikten på kroppar ur en porrtidning. Montaget publicerades på en helsida i fyrfärg en vacker vårmorgon. Ingen fick veta vem som låg bakom och ute i landet visste man inte vilken produkt man skulle handla för att blidka annonsören. Det hela var förvirrande men Johannes var glad.
  Vid Casa Blanco Restaurante & Kebab satt Birgitta redan och väntade.
"Hur är det?"
"Jodå, jobbet gick ju i konkurs..."
"Kick-offarna?"
"Ja, det var synd. Det var jättekul att arbeta med Kick-offs och sådant. Lite indiantema och vildmark och mexikanskt. Det var rätt kul att följa trenderna, vad som var inne. Ett tag grisfest, sen Go-cart-dag, fyllegolf, ölbad, manlig striptease, kroppsmålning, koslakt, romersk orgie och så. Det var ett väldigt omväxlande jobb. Men jag har ett nytt jobb på gång."
"Bra."
"Ja, det är en jävla tur. Jag var ju inte med i facket, så jag har ju nästan inte haft några pengar."
"Vad är det för ett jobb?"
"Säljare."
"Jaha, vad kul. Var då?"
"Green Dolphin. Ett företag som importerar papper från skog som garanterat inte är smittat av radioaktivt nedfall."
"Det låter spännande."
"Ja, det är ju kul att få göra något för miljön också."


"Starta firma? Köp min mobiltelefon! Jag vet var du kan fixa billiga kostymer. Skitsnygga. Men man bör nog inte fråga vad hans grossist heter. Jag kanske kan hjälpa dig att tappa lite över bordskanten också. Med det här skattesystemet måste man ju fixa så att det blir något över. Har du någon affärsidé, förresten?"
  Amandus kände att det säkert skulle gå att driva en riktig flådig firma nästan helt utan pengar, men kände ändå en något större dragning att driva en firma med en verksamhet han hade personligt utbyte av.
"Jag har nog en hel del som kan vara intressant för dig. Du kan väl kolla över någon dag."
  Nicola hade säkert en hel del, om än inte så intressant för Amandus. Nicolas annonsförmedlarbyrå hade anpassat sig, "adjusted", till de bistra tiderna och övergått till att kränga annonser i produktblad för verkstadsindustrin mot produkter och tjänster istället för reda pengar. Nicola menade att det var lättare att laborera fiskalt med varor än med pengar och att hans affärsidé var riktigt smart, ja nästan inte nödtvungen alls. Huvudsaken var att han gjorde affärer.
  Amandus tackade för erbjudandet, bad att få tänka och Nicola gled över till firma Hundberg & Prallin, vilkens direktion infunnit sig mangrant. De två ämnade nu ägna sig åt förmedling av återflyttning till småstäder av hemvändande arbetslösa konsulter och finansmän. Målet var ett rikstäckande nät med välvilliga bidrag från invånarhungriga kommuner runt om i landet. Redan hade man inlett samtal med Luleå, Vuollerim och Kalmar.


Ett stort vitt moln ovanför horisonten över och bakom en vägg av lila moln. Mörkt purpur i botten och ljusare uppåt. Svagt lila i molnkanten. Över molnen och staden ett blått som verkade leva. En droppe rött i havet av blått ändrade inte färgen men gav en magisk, levande lyster åt himlen. Färgen var så tät att den måste varit en vägg eller ett landskap.
  Amandus vandrade genom centrum på väg mot festen. Affärerna var stängda, men skyltfönstren var som alltid öppna. Rutorna var fyllda av överflödig bråte, av hysteriska uppmaningar till köpenskap. Det var väl ändå ett förhållande som en gång för alla jävade bettleristaten: det att Bettlehem med annonser och skyltningar försökte pracka på medborgarna denna skenande överproduktion. Om hypoteserna om "utbud" och "efterfrågan" stämt hade det ju räckt med en liten skylt på dörren: "Kläder". Inga hypnotiska skyltfönster eller känslobaserade annonser skulle behövts. Ginge vi efter våra verkliga behov, de som är den äkta efterfrågan, skulle små skyltar på i övrigt stumma fasader mer än väl räcka som hjälp när vi ville leta upp vad vi behövde. Det var märkligt att ingen reagerade på att hela staden var fylld av dessa bulemiska skyltfönster med onaturliga uppställningar av varor, av ting. Man hade till och med tillverkat dockor som skulle föreställa människor och klätt dem i människokläder. Hela partier vägg var ersatta av glas, inte för att det var mer hållbart eller energibesparande utan bara för att vi skall få vår högmässa då vi beundrar och tillber de potentiella ägodelarnas köphetsande oändlighet. Söndagens fönstertittande gav befolkningen något att leva för, ett mål att sträva efter: att kunna köpa den där bruna jackan som kommer att göra mig till en så mycket lyckligare människa än min blåa kan.
  Amandus följde Hamngatan över Norrmalmstorg. Han tittade på vägarna bort från Vinfo: Smålands, Biblioteks, Hamn. Vad var meningen med gatornas namn och namnens associationer? Syftet var att ordna stadsdelar, att särskilja. Ett civiliserat samhälle måste ha namn på allt. Har fenomenet ett namn finns det även i vår föreställningsvärld. Vi får en inbillad kontroll över det. Vita fläckar på kartan skrämmer inte för att vi tror att det bor monster där, utan för att de vita fläckarnas befolkning har kvar något av integritet. Vi får ingen kontroll över dem ens i tankarna och förutsättningen för oss människor är ju att vi ska begripa världen. Vårt felslut är att vi tror oss måsta begripa hela världen, när det gott och väl räcker med det vi har kontakt med.
  En stad är en samling av namngivna föremål och företeelser. Det är därför så många dras till Staden. Här finns bara sådant vi förstår. Staden är humanismen förkroppsligad: allt här är mänskligt, i staden är allt skapat av och för människan, som vi förstår mänskligheten. Det är därför vår herre inte kan fördra städer; i Babylon är människan i centrum, inte skaparen. Djur och natur är lika litet välkomna som tvivlet och det oplanerade.
  Vilka namn vi skänker företeelserna är essentiellt. Det är därför det nu heter Östermalm i stället för Ladugårdslandet som förut, men det är samma del av S-holm. Olof Palmes gata bevarar svunna decennier och bildar kontrast till det nuvarande, skäl att lamentera för dem därför disponerade och skäl att jubla för dem med det förflutna missnöjda. Det är säkert en bra sak att minnas stadens söner och - i förekommande fåtal fall - döttrar. Men vad får statyerna för följder? Vilken är skillnaden mellan svunna svenskars syn och dagens uppväxande generationers, de som av nonfigurativ massa får lära sig att konst icke ska förstås? Hur påverkades tidigare generationer av att som en självklarhet se att bragder skulle hyllas, att det som var värt att se upp till var De Stora Männen? Vilka män och vilka dåd är det som hyllas i våra parker? Bör alla statyer få stå kvar? Är de kulturarv eller sedefördärvande propaganda för en värld som är försvunnen utanför våra huvuden, men ännu kvar inuti dem? Vilka blir följderna då vår av statyernas förmenta heroism färgade världssyn konfronteras med en värld utan denna företeelse? Är det givande dialektik eller desillusionerande brist på verklighetsförankring?
  Amandus passerade ölsjappet och var framme vid Hallwylska muséet. Carl som extraknäckte på muséet som guide hade lånat nycklarna och bjudit in sina vänner till fest i ståndsmässig miljö. Någon glädje skulle väl dagens unga ha av vad tidigare generationer byggt upp.
  Carl tog emot alla gäster som till sitt eget hem. Han hade spritt ut personliga ägodelar i hela muséet för att stärka intrycket av att han verkligen bebodde palatset.
  Wilhelmina von Hallwyl hade, som man på hennes tid och i hennes sociala skikt plägade göra, inrett sitt hem med sin historia. I trapphallen hängde porträtt av den schweiziska släkten Hallwyl och av Wilhelminas föräldrar. Så långa rötter eller navelsträngar eller förtöjningstrossar är inte modernt idag.
  Till vänster låg matsalen med ogenomsynliga buteljbottenfönster. Vad som hände utanför palatset hade inte intresserat von Hallwyl. På matsalsbordet var öl och tilltugg framdukat. För att bereda plats hade glasmontern måst lyftas bort, så att den orientaliska mattan låg oskyddad och fläckades allt mer. Innanför fanns ett serveringsrum med mathiss. I dörröppningen stod en stereo och skränade. Amandus passade på att titta sig omkring. De andra stannade och tog för sig av fägnaden: hälften i munnen och hälften över golv och möbler. Wilhelmina hade valt olika stilar för de olika rummen. Lilla salongen rokoko, stora barock. Pliktflygel i stora salongen. Rökrummet var ett behagligt rum med exotiska detaljer. Inget hem komplett utan Vapenrum, Biljardrum och Porslinsrum! Det hade Wilhelminas. En trappa upp hittade Amandus sovrum, rakrum och badrum. Alla behov väl tillgodosedda.
  Under tiden Amandus upptäckte intogs grogg i ena soffgruppen i stora salongen. Därefter serverades chilin på tallrikar ur det Hallwylska porslinsskåpet. Det var ju bara att använda det som användas borde. Var det inte egentligen fel att ställa ut bruksföremål?
  Öl i strupar, öl över golv, öl över möbler.
  Johannes angrep en ung flicka och presenterade sig.
"Johannes, tyrannicid."
"Lotta, nekrofil."
  Det kunde nog bli något. Lotta visade sig vara bekant med en vän till en kollega. Hon hade hört talas om tragedin. Johannes låtsades inte känna till några detaljer. Lotta berättade att man hittat Julias dagbok där hon skrivit "Jag vet inte hur jag ska orka". Ingen trodde annat än olycka om Marc och självmord om Julia. För sin djärva plan hade han alltså av herren belönats med en himmelsk tur. Vad människan sår, det skall hon ock skörda. Han hade bara sig själv att tacka. Annars hade de tagit mer än sex år av hans liv. År då han nu kunde skapa och glädjas. År som annars blivit döda. Han hade vågat språnget.
  Jocke talade till Carl och Peter.
"Låt kvinnorna smickra er. Dels är det trevligt att bli smickrad, dels är kvinnor lättare att handskas med om man låter dem tro att de får igenom sin vilja med hjälp av smicker."
  Eva pratade med Maria.
"Det var jättekonstigt. Jag tror att jag åkte tåg och konduktören var trevlig, han hämtade en kudde och ett glas vatten och jag behövde inte ha någon biljett."
  Nicola jobbade vidare på Birgitta.
"Jag har en liten egen grej, jag har upptäckt sextiotalet, tänk dig mig i polisonger."