Nu jävlar 11 september 2000

Nu har jag fått nog. På nästa journalist som skriver "skratta hela vägen till banken" ska jag, vilt skrikande, med tolvtumsspikar och kolven på en revolver spika fast fingrarna i tangentbordet, över bokstäverna D, U, M, J, Ä, V, E och L, så att det enda han nånsin mer kan skriva är sina memoarer.

I varenda tidning, i varenda artikel, av varenda till Stockholm inflyttad lundelldyrkande och fondsparande journalistiskt verksam västeråsare som i brist på författartalang hoppas på bildbyline, kan man läsa att folk skrattar hela vägen till banken. Det har gått så långt att uttrycket numera bara används för att helt enkelt beskriva att någon är rik. Denna språkliga hantering uppvisar en slapphet större än Åsbrinks skinkors. Ibland förbannar man den olyckliga regel som säger att det är för sent att abortera folk när de är 38.

Blinda för ordens skönhet, döva för deras betydelse och hungriga på självberöm kastar sig dessa det intellektuella utbytets ebolavirus över varje nytt trenduttryck och plågar ihjäl det med en iver som inte står Ted Bundys efter, och så "kryddar" de och "färgar" och "hottar upp" sina texter, okontrollerade som kristdemokrater på Thailandsemester om prostitution vore moraliskt accepterat.

Uttrycket lyder "gråta hela vägen till banken" och det används om nån som måste stå ut med en mindre olägenhet samtidigt som han eller hon tjänar mycket pengar på affären. Det kallas ironi. Det är en språklig finess. Vad är det som är så outsägligt svårt att fatta med det? Hallå, vilken yrkesgrupp var det som sa att de jobbar med språket? Va!?!

Jo, de får nog jobba som fan med språket, eftersom de uppenbarligen inte har någon som helst känsla för det. Men ska de jävlarna vara stolta över det? Här har vi väl själva definitionen av fel man på fel plats. Som att be Leif GW Persson vakta barskåpet eller få för sig att tubba Uffe Larsson att börja undervisa i personlighetsutveckling. Journalist ska väl inte den vara som skulle vilja kunna skriva utan den som kan skriva. Är det verkligen ett orimligt krav?

Och så en sak till: se för tusan till att läsa varenda sida i Alexander Bards nya bok "Nätokraterna". Är det inte underbart att förlagen äntligen släppt sin kändisfixerade grönköpingskommersialism och satsar på skarpa hjärnor och angelägna verk? Kommer ni ihåg 90-talet då ett förlag kunde få för sig att ge ut en bok bara för att någon som synts i TV satt sitt namn på den? På den tiden kunde säkert en liten clown med en röst som Birgit Nilsson spelad på 45 varv fått ge ut vad han ville, bara han hade varit popstjärna och/eller upprepade gånger uttalat avvikande sexualpraktik i våra kvällstidningar. Skönt att de dagarna är över. Om inte annat så köp boken för att stödja fonden för dvärgväxta människor med gumansikten och galopperande exhibitionism. "Nätokraterna" är ett verk med vilket Bard bevisar intellektuell tyngd lika effektivt som Veronica Silvstedt skulle genom att bära studentmössa.

skordeman.com