"Carpe diem", jo tjenare! 20 juli 2000

Vi ska göra det här enkelt. Livet går bara fortare och fortare, det vet alla som fyllt 32. Åren mellan 10 och 15 var en evighet, mellan 15 och 20 en eon, från 20 till 25 gick det fortare än man väntat, och åren mellan 25 och 30 bara rasslade förbi. När man då i den åldern tänker framåt inser man med fasa att man kommer att vara fyrtio innan man hunnit blinka och sen är 50 och 60 bara varsin nanosekund efter, om ens det. Denna insikt är hemsk. Hur kommer det sig att tiden lurar oss så här? Det makliga tempot i livets början får oss att slappna av och att, som vi senare i livet tycker, "slösa bort" de, som vi senare i livet tycker, "bästa" åren av våra liv. Varför är det så?

Det mänskliga livets hastighet har en dubbleringstid på ungefär fem år. Varje ny femårsperiod går dubbelt så fort som den förra. Att livet för människan går allt fortare är inte så underligt som man först kan tycka. Det är bara en följd av det enkla faktum att människan är alltings mått, det vill säga att vi människor erfar och tolkar tillvaron utifrån oss själva och våra medvetanden. Tänk efter: För en 15-åring är 15 år hela livet, men för en 30-åring bara halva; för tioåringen är fem år halva livet, medan det för en 60-åring endast är en tolftedel. Och tiden är som bekant relativ; relativt tolv upplevda femårsperioder är en till inte särskilt mycket.

Att försöka lugna tioåringen med att han eller hon får sin efterlängtade moped redan om fem år är alltså som att be 60-åringen vänta 30 år och inte bara fem på sin nya bil. "Halva livet till innan jag får stå och gasa nere vid kiosken", tänker då båda. 90 är lika avlägset eller nära för den på 60 som 15 är för den på tio. Och på detta mysterium är alltså livshastighetens dubbleringstid förklaringen.

Så visst går livet fortare och fortare, och visst kan det kännas hemskt, men nu vet du i alla fall varför.

skordeman.com