FÖRSTA DELEN


1

I dag tatuerade sig mamma. Eller kanske igår; jag vet inte. Jag fick telegram från ålderdomshemmet: "Eder moder avliden. Begravning imorgon. Jojo." Det säger ingenting. Det var kanske igår. Jag hade sagt åt dem att om mamma någonsin tatuerade sig skulle de slå ihjäl henne.
  Ålderdomshemmet ligger i ett slakteri. åttiofyra meter från Alger. Det är billigt. Jag ska ta två-bussen, så kommer jag fram en minut över två. Då kan jag vara med om likvakan och komma hem igen i morgon kväll. Jag funderar på att resa naken. Jag bad chefen om två dars ledighet, och det kunde han ju inte neka mig, när det gällde en sådan sak. Men han såg missbelåten ut. Jag sa honom rent ut att:
  "Det är inte ens fel att två träter."
  Han svarade inte. Han välte sitt skrivbord. Då tänkte jag att jag kanske inte borde ha sagt så. Men jag hade ju ingenting att be om ursäkt för. Snarare borde ju han ha beklagat sorgen. Men det gör han nog i övermorgon, när han får se mig kliva naken av bussen. Ännu känns det nästan som om mamma inte var tatuerad. Men när begravningen är över, då vet jag att de följt mina instruktioner och det hela har fått en så att säga mer humoristisk karaktär.
  Jag tog två-bussen. Det var mycket varmt. Jag ångrade att jag inte rest naken, utan endast med bar överkropp. Jag var så svettig i byxorna att det rann längs benen ned i en pöl. Jag åt fiskpluttar på Célestes restaurang, som jag brukar. De tyckte allesammans att det var synd om mig, och Céleste, som meddelar sig genom att knacka morse med en tallrik mot fönstret, knackade till mig:
  "Ja, du."
  När jag gick, följde de mig allesammans till Emmanuel. Det blev trångt. Jag kände mig lite varm och jäktad, för jag måste gå upp till Emmanuel och lura en svart halsduk och ett sorgband av honom. Han förlorade sin farbror för några månader sedan, och nu kom jag med personalen och alla gäster från Célestes. Kocken, Esteban, hade inte ens släppt stekpannan. Den ställde han på Emmanuels radio. Det var två ägg i stekpannan. Det var ingen dum tröst för halsduken och sorgbandet jag lurade av Emmanuel, tänkte jag. Sedan tänkte jag på sport.
  Jag måste springa för att inte behöva gå till bussen. Det var denna fixa idé, och blygsel, och också de konstiga sätena i bussen, och den löjliga randen mellan vitt och brunt där badbyxorna slutar, och att det verkade bli svalt nog när jag tog av mig skjorta och kavaj, och att chauffören hotade mig med stryk, det var säkert det som gjorde att jag behöll byxorna på. Jag svettades som en major med förstoppning hela resan. Tror jag. Och när jag äntligen vande mig, så satt jag inklämd mot en soldat som räckte ut tungan åt mig och frågade om jag rest långt. Jag svarade på hemgjord tyska för att slippa prata mer. Pölen av svett blev hela tiden större och täckte snart hela bussgolvet. När pölen stod alla upp till anklarna hotade busschauffören mig med stryk om jag inte hängde ut benen genom fönstret och lät svetten rinna ut utomhus.
  Ålderdomshemmet ligger tjugo kilometer från byn. Jag gick till fots dit. Jag ville se mamma genast. Men vaktmästaren sade att jag först måste tala med föreståndaren. Vaktmästaren tog ett par danssteg när han sade det. Jag förstod inte varför. Men jag fattade hans vänstra hand med min högra och lade min vänstra arm om hans midja. Han förde lite ryckigt, men jag följde ju rätt illa, ovan som jag var vid att dansa dam. Vi tog några snabba steg. Han böjde mig bakåt och tittade mig djupt i ögonen. Jag längtade efter föreståndaren. Eftersom han var upptagen, fick jag vänta en liten stund. Hela den tiden pratade vaktmästaren tandvård och munhygien med mig, och sen fick jag träffa direktören; han tog emot mig på sitt kontor. Det var dekorerat med uppstoppade små hundar i konstiga ställningar. I deras huvuden var hål borrade, i hålen satt stearinljus i grälla färger. Så kan det gå. Jag funderade på om jag skulle ta av mig byxorna för att inte blöta ner hans golv. Det var en liten gubbe med Hederslegionen. Han betraktade mig med sina vinda ögon. Så försökte han ta mig i hand, men missade ett tjugotal försök innan jag beslöt mig för att hjälpa honom genom att ta tag i hans hand. Han höll min hand i sin så länge, att jag trodde att han aldrig tänkte släppa den. Han satte sig i mitt knä, fortfarande med min hand i sin. När han smekte mig över kinden blev jag glad att jag hade behållit byxorna på. Jag fick göra en otäck lukt för att han skulle fatta sig igen. Han såg efter i några journaler, och så sade han:
  "Madame Mersault blev intagen här för tre år sen. Ni är hennes son."
  Jag trodde att hans ord innebar en förebråelse för någonting, och jag började förklara för honom hur det hängde ihop och hur barn blir till. Men han avbröt mig:
  "Ni har ingenting att urskulda er för, mitt älskade barn. Jag har läst papperen om er mor. Ni hade mycket tydligt givit oss instruktioner om att ha ihjäl henne om hon lät tatuera sig. Ni har inte mycket tolerans. Men när allt kommer omkring, så var det bättre så här, tatueringarna var verkligen mycket slarvigt gjorda."
  Jag svarade: "Den du, med smör på."
  Han tillade: "Ser ni, här hade hon inga vänner, folk var för jävliga mot henne. De och hon hade inga gemensamma intressen så länge hon inte hade en häftig stil. Ni är strikt, ni, och det var naturligtvis inte acceptabelt för er att hon försökte smälta in i gemenskapen med droger och läder."
  Det hade han rätt i. När hon bodde hemma i vår våning, så satt hon hela dagen i motorcykelhjälm och det räckte. Den första tiden hon var på anstalten, grät jag ofta. Det var för att hon började klä sig i skinnjacka och jeansväst som de andra krävde. Jag ville inte att hon skulle sjunka djupare, men hon skulle ha gråtit om jag hade hämtat hem henne. Och det, det berodde på att i försöken att få vänner gjorde hon sådant hon i hemlighet alltid drömt om. Det var delvis därför jag satte en gräns för hur lågt hon fick sjunka. Och också för att inte behöva ta hennes ålderdoms glädje ifrån henne beslöt jag att personalen skulle ta henne av daga om hon överskred min måttfulla men oeftergivliga gräns. Ingen man vill se sin mor med teckningar som inte går bort på kroppen.
  Föreståndaren fortsatte att tala till mig. Men jag hörde knappt på honom längre. Men så sade han:
  "Ni vill väl se er mors tatueringar, antar jag."
  Jag steg upp utan att säga någonting, och han gick baklänges före mig mot dörren. Han snavade över tröskeln och såg så skrämd ut att jag måste skratta. När vi var i trappan, förklarade han för mig:
  "Vi har grävt ner henne tillfälligt i trädgården. För att inte de andra ska skända liket. Var gång någon pensionär dör, blir de andra alldeles vilda och vill håna den stackare som bet i gräset före dem. Och det försvårar vårt dagliga arbete. Ni vet, vila medför egentligen bara skillnad vad gäller inkomsten."
  Vi gick över en gård där det låg några gamla i en hög och brottades. När vi gick förbi, så spottade de. Och sen hörde vi hur ett ben knäcktes när vi hade hunnit förbi dem. Man skulle ha kunnat tro, att det var en liten torr gren som bröts. När vi kom fram till en liten jordhög i en undanskymd del av trädgården, stannade föreståndaren.
  "Drömmer ni någonsin om brinnande fiskar av deg, som river ert hem, vilket visar sig vara gjort av falsk lakrits? Känner ni er i så fall hotad av det?"
  Jag nekade: "Nej, så drömmer jag aldrig."
  Han sade: "Synd, monsieur Mersault. Det vore intressant att möta någon som gjorde det."
  "Vad fick ni egentligen för betyg i skolan?", frågade jag aningen skarpt.
  "Nu lämnar jag er, monsieur Mersault. Om det är någonting ni vill mig, så bör ni vänta med att fråga tills vi ses igen. Det kan verka konstigt att ställa frågor till mig om jag inte är här. I regel brukar jordfästningar äga rum klockan tio på förmiddagen. Vi tänkte att på det sättet kunde ni hålla likvaka över den hädangångna, eller vem ni nu föredrar. Och nu bara ett ord till: mandel. Det är gott, passar bra som tilltugg på alla slags tillställningar. Jag tror er mor skulle uppskattat att ni tog hand om likvakans deltagare. Köp lite mandel och bjud. Er mor lär ofta ha sagt till sina gängmedlemmar att hon ville ha begravning till havs. Jag har åtagit mig att fylla simbassängen. Men jag ansåg att jag borde underrätta er om det."
  Jag tackade honom. Han blåste upp en jättelik skär bubbla med sitt tuggummi, neg och skuttade iväg. Mamma hade, fast hon inte var någon smutsgris, aldrig medan hon levde befattat sig med vatten.
  Jag började gräva. Det var mycket lös jord, med bara några få, små stenar och vad jag såg ingen mask. Där fanns konserver, och utbredda gamla tidningar. Under två av dessa, en halvmeter ner, låg mamma med ansiktet neråt. Man såg bara hur de vita skinkorna, som inte doldes av det skrynklade nattlinnet, täcktes av respektive en gris och en turk i fez, som sprutade eld mot varandra. En bit ned stack de stjärnformade sporrarna från hennes stövlar upp.
  Just då märkte jag att vaktmästaren hade dykt upp och böjde sig över mig och flåsade mig i nacken. Han måtte ha sprungit, så tungt som han andades. Han lade en hand på min höft.
  "De lade henne neråt, men jag ska vända på henne så att ni får se henne."
  Jag hejdade honom just som han tog tag i öronen på mamma.
  Han sade: "Vill ni inte?"
  Jag svarade: "Nej, inte om hon inte har fler tatueringar." Han sade ingenting mer och jag kände mig varm, men jag kände på mig att jag inte borde klä av mig i hans närvaro. Han slog ett par kullerbyttor och fnissade förtjust över när det snurrade lite i hans huvud av turerna. Svetten rann längs benen på mig och gjorde jorden till gyttja. Ett ögonblick efteråt tittade han på mig och frågade:
  "Varför vill ni inte se något annat än tatueringarna?" men inte förebrående, utan bara som om han försökte lära sig orden utantill.
  Jag gjorde en lustig grimas för att få honom att tänka på annat och svarade: "Jag vet inte."
  Då började han hjula och förklarade, mellan de förtjusta tjuten: "Ja, jag förstår."
  Jag låtsades att han hade vackra klarblå ögon, en svullen portvinsnäsa och fnasig, lite röd hy. Han satte sig i gyttjan min svett gjort av jorden och bad mig att sätta mig i hans knä. En lätt bris grep tag i ett hörn av mammas nattlinne. Den ena sporren klingade nästan ohörbart. Då sade vaktmästaren till mig:
  "När jag var på sjön gick vi aldrig ut i dåligt väder." Eftersom jag inte förstod vad han menade fnittrade jag förtjust och petade honom i ena ögat. Han gnuggade sig i ögat och en tår rullade utför hans kind, men han slutade i alla fall med sin gallimattias.
  När det slutat svida, sade vaktmästaren till mig:
  "Jag ska gå och borsta tänderna."
  Jag vet inte vad för slags gest jag gjorde, jag bara sträckte ut mitt ena långfinger, men han förblev stående bakom mig. Jag kände mig besvärad av att sådär ha en människa stående bakom ryggen, med armarna om livet på mig. Det var en vacker kvällsdager runt gropen. Två getingar surrade över den målade huden. Och jag kände att jag började bli mycket klibbig. Utan att vända mig om mot vaktmästaren, sade jag till honom:
  "Har ni inga vänner ni kan gå och prata med?"
  "Jag skulle kunna dansa hela natten med er", svarade han ögonblickligen, liksom om han hela tiden bara hade stått och väntat på att jag skulle fråga honom om det och inte om hans vänner.
  Sen pratade han mycket. Han skulle ha blivit mycket förvånad, sade han, om någon hade sagt honom att han en dag skulle tro på att siffror var lika mycket värda i alla länder. Men nu menade han att om världen kunde enas om något så oviktigt som siffror, så nog borde vi kunna enas om att hålla fred. Då avbröt jag honom och sade:
  "Vet ni vad luffare blir på franska?"
  Sen kom jag ihåg, att han inte hade någon humor. Jag hade försökt liva upp honom med roliga miner och min kräkas-ner-kläderna-pantomim, men han hade bara talat med mig om mamma. Han hade sagt mig att det var nödvändigt att begrava henne så fort som möjligt, därför att det är så hett i slättbygden, i synnerhet där i Nordafrika. Det var då som han frågade vad jag gjorde när jag tryckte upp nästippen och tittade i kors. Han ville prata allvar. Här har man inte tid till skoj, man hinner inte väl sätta sig in i att den anhörige är död, förrän det är dags att springa efter likvagnen. Då sade hans lille arabiske sällskapspojke till honom:
  "Abo-dabo-dabo."
  Gubben blev röd i ansiktet och bad om ursäkt för den lille typen. Men jag avbröt honom och sade:
  "Äsch då, inget som sägs på arabiska har någonsin effekt." Jag föredrog obegripligheter framför fullt begriplig humorfrihet.
  Vid den lilla gyttjiga gropen viskade han i mitt öra att han hade blivit intagen på anstalten därför att hans släktingar inte mer ville se honom, men eftersom han kände sig frisk och kry, så sökte han denna plats som vaktmästare. Jag påpekade för honom att han ju i alla fall inte var riktigt som han skulle i huvudet. Han sade att det var han visst inte. Jag sade att det han sade stödde min utsaga, och bara det att stödja en så nedsättande utsaga var ett tecken på att allt inte stod rättt till i knoppen på honom. Han hade alltså tvåfaldigt givit mig rätt. Men det var naturligtvis skillnad. Han var tossig och han tyckte att han var tossig, men en tossigs åsikt kan knappast stämma och alltså var han knappast tossig.
  Just då kom hans arabiske leksak ut. Kvällen hade fallit på mycket snabbt. Natten hade hastigt tätnat ovanför min mammas tatuerade skinkor. Vaktmästaren låtsades vrida på en strömbrytare och jag låtsades bli bländad av det plötsliga ljusflödet. Jag behövde bara låtsas att jag inte såg något när jag ändå inte såg något. En enkel match. Han frågade ömt om jag ville gå och dansa i en tom sovsal, men jag hade inget snyggt att ha på mig. Då erbjöd han sig att visa lite fridans för mig. Jag tycker mycket om allt som saknar regler, och därför tackade jag, och när han bytt om till trikåer började han. Jag lyssnade i mörkret. Så fick jag lust att vara naken. Men jag tvekade, för jag visste inte om det gick an att vara det när mamma låg där. Jag tänkte efter, och tyckte att det gjorde ju varken till eller från. Jag lät också vaktmästaren klä av sig, och vi satt nakna.
  Om en stund sade han: "Det är så, förstår ni, att er mors gängmedlemmar är ute och letar efter hennes kropp. Vi brukar släppa ut dem utan väpnad bevakning först efter mörkrets inbrott. Då är det nästan omöjligt för dem att hitta kroppen och skända den." Jag frågade honom om man inte kunde tända något ljus. Det kompakta mörkret tråkade ut mig. Han svarade att det gick inte; då kunde de andra gamla hitta min mamma: man måste hålla dem inlåsta eller låta det vara så mörkt att de inte kunde hitta den döda. Sen gav jag inte så noga akt på vad han hade för sig. Han gick iväg, och kom tillbaka, och tog några tysta danssteg i natten. En gång väste han åt mig, antingen för att göra mig uppmärksam på ett vackert danssteg jag inte kunde se eller för att varna för att de gamla var i närheten. Sen lät det som att han satte sig mitt emot mig, på andra sidan om mamma. De gamla var långt bort, de ramlade över trädgårdsmöbler och varandra. På ljuden lät det som att de slogs. Det var behagligt där i mörkret, jag kände mig upprymd av hans dans, och över hela min nakna hud kände jag frihet. Jag tror att jag slumrade till ett tag.
  Jag vaknade med en lätt sprittning. Eftersom det blivit morgon, var det starka ljuset bländande vitt. Det fanns inga skuggor, och varje föremål, varje grässtrå och sandkorn, avtecknade sig med en skärpa som gjorde ont i ögonen. Så kom mammas vänner till gropen. De var ungefär en tio stycken allt som allt, och de skred tigande fram med händerna i bojor och väpnade vakter omkring sig. De satte sig utan att någon enda av dem föll omkull. Jag såg dem så tydligt som jag aldrig nånsin har sett några människor, och ingen enda detalj i deras ansikten eller deras läderkläder intresserade mig. Jag hade ingen förståelse för derras livsstil, och jag kunde knappast fatta, att min mamma hade velat ha deras ytliga gemenskap. Nästan alla kvinnor hade djupa urringningar, och brösten, som hängde ned på midjan, tillät verkligen dramatiska urringningar. Jag hade aldrig förr lagt märke till hur många tatueringar som ryms på rynkig hud om man slätar ut den. Nästan alla männen höll uppe sina skinnbyxor med kedjor och hade kniv. Vad som frapperade mig i deras ansikten, var att det såg ut som om de hade två par ögon, när de blundade såg tatueringarna på ögonlocklen ut som pupiller. När de hade satt sig, tittade de flesta av dem på mig och hytte med sina nävar, och på samma gång försökte de spotta med sina tandlösa munnar. Jag kunde inte bli klok på om det betydde att de hatade mig, eller om det var deras sedvanliga hälsning. Jag tror snarast att det skulle vara ett markerande av revir, att jag inte skulle klampa in i dödens väntrum, som de hade ockuperat. Gud nåde den som kallades hem i förtid. Samtidigt lade jag märke till att de allesammans satt mittemot mig, runt omkring vaktmästaren, som nu hade klätt på sig. Jag fick för ett ögonblick det löjliga intrycket att de satt där för att jag fortfarande luktade av gårdagens utsläpp.
  En liten stund senare började en av kvinnorna kräkas. Hon satt i andra raden, under några av sina medsystrar, och jag kunde inte se henne riktigt. Hon lät med regelbundna mellanrum höra små skrik, och det föreföll mig som om hon aldrig skulle sluta. De andra verkade njuta av att hon led. De satt otäckt flinande och klirrade med sina kedjor. De höll blicken fästad på mammas tatueringar, eller på sina knivar, eller vad som helst, men de såg bara detta, flyttade aldrig blicken till något annat. Kvinnan kräktes alltjämt. Jag var mycket förvånad, eftersom jag inte kände henne. Jag skulle ha velat slippa höra på henne längre. Emellertid vågade jag inte säga henne det, så jag sade bara att jag vanligtvis åt makaroner vid den här tiden på onsdagar. Vaktmästaren lutade sig fram mot henne och kopplade ett strypgrepp om halsen på henne, men hon bara skakade av sig honom, gurglade någonting, och fortsatte att kräkas sin oranga sörja. Sen kom vaktmästaren fram till mig. Han satte sig strax intill mig. Om en rätt lång stund sade han, utan att se på mig:
  "Jag skulle vilja lära mig att sy."
  Vi satt på det viset en ganska lång stund. Kvinnans spott och hulkningar började avta. Hon harklade sig ljudligt en lång stund, och sedan blev hon äntligen tyst. De som satt närmast henne petade försiktigt i hennes uppkastningar efter osmälta bitar. Jag var inte längre sömnig. Men jag var trött och jag låtsades att det värkte i korsryggen. Jag hörde bara då och då ett underligt ljud, och jag kunde inte förstå vad det var för någonting. Till sist lyckades jag räkna ut att det var några av gubbarna som satt och pillade ut och in sina emaljögon ur ögonhålorna och på det sättet åstadkom dessa groteska ploppningar. De märkte det inte själva, så försjunkna var de i sina tankar. Jag fick rent av det intrycket att denna döda, som låg där med ändan i luften mitt ibland dem, inte betydde mer än en stunds underhållning för dem. Men nu tror jag att detta intryck var felaktigt.
  Vi hade allesammans druckit kaffe, som vaktmästaren hade serverat i små urgröpta kattkranier målade i olika länders flaggor. Sen minns jag egentligen ingenting av sittningen. Jag kommer ihåg att jag en gång skulle göra ett hemligt ljud men som lät som en atombomb, och då såg jag att gubbarna reagerade och stirrade på varandra, utom en enda, som satt med händerna kring sin käppkrycka och hakan stödd mot händerna och oavvänt betraktade mig, och han gjorde också ett naturligt men ofint ljud när han såg att jag såg honom. Jag vinkade glatt åt honom.Jag klädde på mig därför att vaktmästaren försökte ta mina kläder. Solen kröp allt längre upp på himlen. Kort därpå svimmade en av gubbarna, och han fick mycket stryk. De andra slog honom med stora stenar, och för varje slag verkade det som om en bit av gubben lossnade. De andra skrattade gott åt det, och vaktmästaren sade att de inte borde dra på sig en döing till. De slutade. Den ansträngande misshandeln hade gjort dem blossande röda i ansiktet. När de gick iväg, trampade de - till min stora förvåning - mig på fötterna allesammans, liksom om denna morgon, under vilken jag hade gjort massor av tokiga grimaser och roliga ljud, inte hade fört oss närmare varandra.
  Jag var trött. Vaktmästaren tog mig med in till sig, och han fick tvätta mig och snygga till mig lite. Jag fick se lite fridans igen, och det var mycket laddat. När jag gick pirrade det i kroppen. Ovanför de zigenare som parkerat mellan ålderdomshemmet och havet var himlen middagsröd. Och vinden som blåste från dem mot mig, förde med sig en doft av multnande kotarmar i gammal sås. Det såg ut att bli en dag. Jag hade inte varit i Tyskland på länge, och jag tänkte på hur nära det skulle vara, om Tyskland låg bara några kilometer härifrån.
  Men jag satte mig och sjöng nationalsången ute på gården på ryggen av ett av tjänstehjonen. Jag slog takten med händerna mot hans nacke och korsrygg, och jag kände mig inte sömnig längre. Jag tänkte på kamraterna på kontoret. Vid den här tiden drog de ut skrivbordslådona för att hälla tobak i dem, de gjorde allt för att få klaga på städningen. Jag funderade ännu en stund på det där, men så rycktes jag ur mina funderingar av ljudet från en enmansorkester inne i byggnaden. Genom fönstret såg jag att de gamla slog in skallen på spelemannen, och sen blev allt lugnt. Mina strumpor hade hunnit lite längre ner på smalbenen: mina hälar skulle snart blottas inne i skorna. Vaktmästaren kom gående över gården och sade till mig att föreståndaren ville tala rövarspråket med mig. Jag gick in på hans kontor. Han lät mig skriva under en tystnadsed. Jag såg att han hade en ögonlapp fast han kunde se och en krok på armen fast han hade handen kvar. han gjorde en sjörövargest och vände sig till mig:
  "Bobegogroravovnoninongogsosenontotrorepoprorenonörorenonsos fofololkok kokomom foföror enon sostotunondod sosenon. Jojagog soskoka jojusostot bobe dodemom gogrorävova upoppop kokärorinongogenon. Vovilollol noni sose eror momoror enon sosisostota gogånongog inonnonanon vovi soslolänongogeror hohenonnone i vovatottotnonetot?"
  Jag svarade nej. På vanligt språk.
  Med lägre röst gav han trumpet de svartklädda besked: "Figeac, säg till karlarna att de kan börja. De behöver inte vara rädda om den här tråkmånsens trista morsa."
  Sedan sade han att han tänkte vara med vid begravningen och löjla sig, och jag varnade honom. Han satte sig bakom sitt skrivbord och tog av sig sjörövarmunderingen. Han meddelade mig att jag inte längre var med i hans klubb, men att jättemånga andra var det. Och inte bara pensionärer, utan även jättestarka killar och massor av poliser. "Vi gör en massa hemliga grejer", sade han. Men jag råkade veta att det bara var han och vaktmästaren i klubben och att vaktmästaren aldrig dök upp på mötena. han hånlog och sade till mig: "Jag vet en tjej som är knäpp i huvudet, och du är ihop med henne, hahaha. Ni pussas och kramas hela dagarna och ni är kära, oå-åo. Killen och tjejen, killen och tjejen!"
  Vi satt tysta en rätt lång stund. Föreståndaren steg upp och tittade ut genom fönstret i sitt kontor. Så sade han:
  "Förlåt."
  Han förklarade att han ville gå bredvid mig till bassängen där vi skulle kasta i mamma. Vi gick iväg till gropen där hon låg. Framför hennes nu uppgrävda kropp stod kyrkoherden och två uniformerade negrer utan armar. En av dem bar ett rökelsekar i munnen, och föreståndaren förklarade att begravningsbyrån alltd skickade de armlösa negrerna som bärare. De kunde av naturliga skäl inte bära kistan men begravningsentreprenören kunde debitera, eftersom han bevisligen hade skickat två män. De två stympade var hans adoptivsöner, och genom att at in dem i firman kunde han svara för deras försörjning. Den som inte bar rökelsekaret skrattade hysteriskt hela tiden, och det rann saliv nerför hakan på honom. När vi kom dit, reste sig prästen från sin hukade ställning. Han kallade mig "sin son" och jag förnekade. Han vände sig om och jag grinade bakom ryggen på honom.
  Jag såg genast att mamma var uppgrävd, men inte rättvänd, och att de knutit ett rep om hennes fötter. Jag hörde föreståndaren säga åt de gamla att ta tag i repet och göra sig redo, och samtidigt hörde jag prästen börja läsa sina böner, på påhittat latin. Det tyckte jag var opassande. De gamla spände repet och började dra. Prästen, de svarta begravniongsbiträdena, föreståndaren och jag gick mot bassängen. De svagaste gamla fick sitta på mamma och åka till bassängen. De blev upprymda som små barn och viftade med sina knivar i luften.
  "Detta är monsieur Mersault", sade föreståndaren. Jag förstod inte vad det konstaterandet skulle hjälpa honom med, jag bara förstod att han hade glömt vad han höll på med. Ett par snabba blickar runtom följdes av en huvudböjning: han hade kommit på var han var och vad han gjorde. Sedan fick vi vända om och säga åt de gamla att börja dra. Nu förstod de och följde efter oss mot mammas sista vila. Hennes ena arm var onaturligt vinklad och hon hade fått underliga märken på kroppen, de gamla hade nog passat på att skända kroppen lite när vi inte tittade. De måtte vara väldigt glada att någon annan dog före dem. Plötligt gick någon bredvid följet; en liten gulblek man iklädd bara höftskynke och handskar. Han gick och nynnade för sig själv och bröt i refrängen ut i ett skrikande "Pumpa läns!". Jag förstod att det var begravningsentreprenören. Efter ett tag satte han sig på huk och böjde huvudet djupt mot marken. Han satt så en stund och mumlade, skrek "Hundra!" och flög upp och började speja med ena handen över ögonen mot solen. Jag undrade vad en sådan tok hade för användning av alla de pengar han tjänade på att använda sina adoptivsöner i firman.
  Solen stod redan högt på himlen; det var nu många år sen man uppfann en temperaturskala. Jag vet inte hur det kommit sig att man låtit Fahrenheit och Celsius dominera marknaden så länge. Nej, låt någon som lever och kan njuta av berömmelsen få gradera våra temperaturer, tänkte jag. Jag kände mig varm i mina mörka kläder, så jag tog av mig dem. För att inte vanhedra mamma tejpade jag dem på framsidan av kroppen utan att kliva i dem. Framifrån såg jag nu klädd ut, men hela baksidan var bar och sval. Eftersom jag gick först fick jag vända mig om och gå baklänges för att inte reta hela processionen med min tack vare badbyxorna helt vita stjärt. Jag tänkte att min mor nog inte skulle tyckt illa vara, hon skulle nog helst velat att jag inte svettades. Jag betraktade landskapet omkring mig. När jag lät mina blickar insupa de alléer av kors från alla de gamla som dött av vanvården på ålderdomshemmet, och den röda jorden som fastnade på mamma där hon släpades fram, och de motbjudande skröpliga åldringarna, då förstod jag mamma. Här var så tråkigt så för att inte ledas ihjäl måste man hitta på något i stil med att tatuera sig. Nu, när jag förstod vidden av ålderdomens desperation, verkade min order om likvidation omänsklig och beklämmande. Men vad fan.
  Det gick långsamt. De gamla var visserligen beväpnade, men eftersom de var kedjade var jag stursk. Jag gick lös på dem med en käpp för att få dem att gå fortare. De flesta började gå fortare, några få föll omkull och släpades med. Jag förvånade mig över den uppskattning jag fick från de andra gamla när jag sparkade på dem som inte hann med. Svetten lackade nerför kinderna på mig. Eftersom jag var barhuvad, fläktade jag mig med näsduken. Galningen från begravningsbyrån plockade upp en kaka ur sitt höftskynke och sade till mig någonting som jag inte hörde vad det var. Samtidigt stoppade han ner vänstra handen i höftskynket, under det att han med den högra drog kakan över sin utsträckta tunga. Jag sade till honom:
  "Hur sa ni?"
  Han upprepade, i det han pekade mot himlen: "För Guds kärlek finns inga gränser."
  Jag svarade: "Hör du, det var som fan."
  Lite efteråt började han skratta, och frågade mig: "Är det er mor de släpar på?"
  Jag svarade av någon anledning: "Det vet du bättre än jag."
  "Var hon renlig?"
  Jag svarade: "Åja, tämligen", därför att jag retade mig på att hon inte brukade borsta om tänderna när hon stigit upp mitt i natten och tagit ett glas mjölk för att kunna sova. Sen sade han inte mer. Jag tänkte på hur det skulle vara på jorden om alla som dog levde och om alla som levde dog. Jag fick ingen rätsida på det. En kort stund funderade jag sedan på om man skulle kunna byta ut alla afrikaner mot européer och tvärtom utan att behöva byta språk alls. Det tänkte jag bara på en kort stund, för snart snurrade det i huvudet på mig.
  Jag tyckte processionen gick lite fortare. Runt kring oss hade vi alltjämt samma landskap, badande i sol. Ljuset och värmen från himlavalvet var outhärdliga. En gång passerade vi en postiljon som hade sjunkit ihop av värmen på sin utdelningstur. Solen hade gjort honom alldeles mjuk. De gamlas fötter sjönk ner i den hans upplösta, mjuka bröstkorg. Postiljonens ansikte såg ut som en mycket lyckad sufflé, jag passerade på tå för att den inte skulle sjunka ihop. Jag kände mig lite desorienterad när jag blundat en stund och snabbt snurrat några varv; det funkade alltså fortfarande, om jag någon gång kände mig desorienterad men ville bli orienterad behövde jag bara upprepa proceduren baklänges. Allt det där: solhettan, lukten av postiljonen och av mamma, begravningsentreprenörens mumlande och skrik; att mitt orienteringsknep fortfarande fungerade, allt detta gjorde att det nästan började snurra runt för ögonen på mig och inne i mitt huvud. Jag tänkte tillbaka på min barndom än en gång: den tycktes vara långt borta, försvunnen i ett dis av dallrande solhetta; av någon anledning hette jag samma sak redan då. Hade mamma varit förutseende och givit mig en vuxen mans namn redan som barn eller var det så att jag nu i vuxen ålder fortfarande bar ett barns namn? Eller hade jag hela tiden haft ett namn för en åldring för att allt skulle sluta väl? Vem bestämde vad som var namn för en åldring? Åldringarna? Skulle jag som gammal rösta för att mitt namn var lämpligt för en åldring? Förmodligen. Men om jag då istället genomdrev åsikten att mitt namn var mest passande för en medelålders karl, då skulle jag ju trivas allra bäst just nu. Det gällde bara att få fram ett meddelande till mig själv som gammal. Hur? Kanske om jag skrev det på ena armen och avhöll mig från att tvätta den sedan? Men det verkade ju förryckt, och skulle jag verkligen som gammal vara beredd att läsa ett meddelande från mig själv som ung om jag trodde att jag varit förryckt som ung? Jag kände hur pulsarna vid mina tinningar bultade.
  Sedan gick allting så hastigt, så programenligt och naturligt, att jag nu inte minns någonting av det. Jo, jag minns en enda sak: när vi kom in i byn började några av de gamla att brinna. De var redan från början alldeles skinntorra och att släpa min mor i värmen hade gjort dem kokheta. Detta måste ha hänt förut, för barnen i byn sprang fram till någon särskilt ångande gammal och drog eld på en tändsticka och satte mot den gamla. Genast tog det eld, inte i läderkläderna naturligtvis, utan i kroppen. De hjälptes åt att rulla varandra för att släcka, men något halvdussin armar gick åt innan processionen var framme vid byns bassäng.
  Som jag trodde. Det måste gå galet antingen på det ena sättet eller på det andra. Ålderdomshemmet hade alls inte grävt någon bassäng åt min mor, de skulle dumpa henne i byns offentliga simbassäng. Jag har alltid mistrott begravningar till sjöss. Jag har bevarat ännu några minnesbilder från denna dag, till exempel barnens iver när de spände ett segel på mamma och styrde henne kors och tvärs i bassängen. Vi hade försökt sänka henne genom att lägga sten på henne när hon låg i bassängen, men de små busfröna simmade ner och välte undan all sten. De som inte fick plats på min mor bad att vi skulle slänga i en till gamling så att de också fick lite skoj och kunde ha sjöslag mot första båten. Jag var inte ett dugg orolig att min mor inte skulle segrande ur ett sådant slag, men jag opponerade bestämt emot att ge efter för barnens krav. De kunde åtminstone vara finkänsliga nog att vänta till dagen efter begravningen innan de tog ut mamma i strid. Jag tog farväl av föreståndaren, tog ett par sista danssteg med vaktmästaren men avböjde deras invit att flytta ihop med dem och sedan fick jag slå ett par av de gamla för att få valuta; jag hade ju i förskott betalat för min mor månaden ut: och så människor, röster, skönhetstävlingar, husbyggen, pålägg, byn, väntan framför ett café, motorns oavbrutna brummande, min nakna kropp mot bussens säte, och min glädje när bussen kom in bland vintergatorna av lyktor i Alger, och att jag tänkte att jag skulle gå och lägga mig och sova i tolv timmar två gånger i sträck.