lördag 1 maj

Allt var svart, alldeles svart, i en oändlighet, tills någon öppnade ögonen. Då såg någon himlen och i kanten av den taket på ett hus. Någon lyfte huvudet och tittade ner på sin kropp. Skrynkliga mörka byxor och smutsig ljusblå skjorta. Något illaluktande hade hällts på skjortan och på marken bredvid Någon.
  Byxor, skjorta, stank. Det sa inte så mycket. Någon la handen på sin gylf.
  Man.
  Alltid något.
  Denne man reste sig och såg sig om. Betong i två riktningar, öppen plats åt ett håll och glasvägg åt det fjärde hållet. Marken var rutig. Svarta och vita sneda rutor. Mannen gick fram till glasväggen han legat vid och tittade på sin spegelbild. I glaset såg han en mörkhårig, mustaschprydd karl. Han skulle själv säga i 35-årsåldern, dock utan att vara helt säker på vad det betydde. Men han såg inget namn. Så granskade han sitt inre och kände att han mådde väldigt illa.
  Nu började Någon alltså sakta få ihop en bild av detta förnimmande jag.
  Smutsig, illamående och mustaschprydd.
  Han hejdade en man som kom ut från glashuset.
  - Ursäkta, får jag fråga en sak? Vad tror du jag är för människa?
  Se där. Han kunde prata. Han hade ett språk.
  Men mannen han hejdade hade inget. Han kommunicerade genom att dela ut pengar. Han gav Någon ett mynt och gick vidare.
  Någon hade sovit utomhus, i ett prång mellan en trappa och en glasvägg. Han klev ut på den öppna platsen och tittade. Var var han? "Demonstrera" stod det på en skylt på trappen. "Demonstrera 1 maj." Jaha. Han kunde läsa. Han vände sig om. Ett stort hus i glas.
  "Filmälskare våren 99"
  "Stadsteatern"
  "Stockholms akademiska forum"
  På andra sidan platsen en banderoll: "Europa vakna till besinning Stoppa kriget Sluta bomba Förhandla om fred med FN"
  Okej.
  Någon såg sig om tre varv till, men det var egentligen ingenting som sa honom något här. Han tog trappan upp för att få överblick. Där uppe möttes han av någon slags byggnadsställning man anlagt en fontän runt. En stor stolpe med texten "World Police & Fire Games" Polis och eld. Han förstod den texten också. Han hade två språk. "Kulturhuset" Stora betonglådor. Han satte sig på en röd bänk och tittade.
  Vad var det han såg? Vad betydde det?
  Hur borde han reagera?
  Han tittade på människorna som passerade för att se hur de reagerade på alla budskap och alla ord. Men det gjorde de inte. Varför stod allt det där där det stod om ingen läste det? Var det inte meningen att det skulle få folk att göra något? Skulle man inte göra som det stod på alla skyltar? Det verkade inte som om man behövde det. "Både bra och dåligt", tänkte Någon. Färre krav, men mindre stöd.
  Vad då göra?
  Hmm, alla gick.
  Vart skulle han gå?
  Han reste sig och tog ett steg mot en ung kvinna som kom vandrande.
  - Ursäkta, sa han.
  Kvinnan tog upp ett guldfärgat mynt och gav honom.
  Han tittade efter kvinnan när hon försvann, så tittade han ner på sitt nya mynt, ryckte på axlarna och började gå gatan ner. Fråga gick alltså inte, återstod att titta.
  "Hit flyttar Serieteket från Kocksg" Jaha. Det skulle han komma ihåg.
  "Epsilon Sign & Light AB" Bra! ...eller?
  "LAVA" Visst.
  "S|E|B" Och?
  "Pizzeria Kapris", "TELE", "Gallerian", "Edelweiss", "Stor & Liten", "Färgkort 60 min" Det lät ju jättebra alltihop. Mycket information. Nu borde han väl veta var han var. Nu borde han förstå den här platsen, nu hade han all information han behövde, antog han.
  Men det kändes inte riktigt så.
  Han visste fortfarande ingenting.
  Skulle han försöka fråga någon igen? Nej, han ville inte ha mer pengar. Bara gå på och titta.
  Det var soligt och kallt, folk överallt. Barnfamiljer med kartor, unga män i vattenkammade skinnrocksgäng, burkbärande tjejhorder i kostym och påmålad mustasch.
  Till vänster "Solens tempel", vad nu det kunde vara. Var det en primitiv soldyrkarkultur han befann sig i?
  Så plötsligt en stor öppen plats på höger sida. Bakom ett glashus en stor grusplan med lila buskar. Han gick förbi dem och satte sig med ansiktet mot solen och med ryggen mot sockeln på en staty.
  Det var varmt där.
  Se där, hans känsel fungerade.
  Det var varmt. Väldigt varmt. Han blundade och slappnade av. Smälte.
  Sakta, sakta flöt han bort i värmen och försvann. Blev ingen igen.


På bussen in från Värmdö satt en fyllig kvinna med rutig kappa och rosa scarf och var livrädd. Hon granskade sina medpassagerare så gott det gick utan att det skulle märkas.
  Var han där?
  Hon hade varit livrädd i två veckor, inte vågat gå till polisen och inte vågat åka hem. Kvinnan insåg att hon aldrig mer skulle kunna återvända, aldrig leva i ro om hon inte gick till polisen, men hon var rädd för vad han skulle kunna göra mot henne. Hon hade läst i tidningen om vittnen som blev både misshandlade och dödade. Kanske kunde hon få hjälp med en ny lägenhet av det sociala? Nytt namn, ny identitet. Byta ut det gamla. Bli en annan. Skulle hon vara trygg då?
  Andra gången hon hade sett honom hade hon inte vågat anmäla det, inte efter att hon läst om mordet, hon hade bara flytt ut på landet och velat gömma sig. Men nu skulle hon ändå berätta för polisen att hon sett mannen som anföll henne igen. När hon läste om mordet i hennes uppgång förstod hon ju att det var han. Det var samma natt som hon mötte honom andra gången.
  Hon hade haft tur som hade kommit undan. Två gånger. "Tredje gången gillt," tänkte hon och sneglade försiktigt runt om sig på bussen igen. En ny flod av svett rann från halsen och ner över ryggen och magen. (Hon hade aldrig förstått folk som slängde av sig alla kläder så fort det blev vår. Springa omkring halvnakna. Fullständigt omöjligt att se skillnad på folk och folk.)
  Först hade hon tänkt gömma sig, bara hålla sig undan, hon ville inte ha med det att göra, men i morse slog det henne att han säkert hade spanat på henne, att han kanske visste hennes namn. Hon stod i telefonkatalogen, med adressen till sommarhuset på Värmdö, och när hon inte kom hem kunde han lätt räkna ut var hon befann sig. Och där ute var hon ensam. (I ett enkelt litet torp, för några pengar, det hade hennes föräldrar aldrig haft.) En enda våning, två små rum. Bara att slå sönder ett fönster och krypa in och hacka ihjäl henne. Tanken gjorde henne utom sig av skräck och hon flydde från sommarhuset i panik. Tänk om han redan hade spårat upp henne? Han kanske låg i buskarna och bara väntade på att det skulle bli mörkt?
  Hon hade ingen annanstans att fly. Nu måste hon anmäla honom, fast det var första maj och allting. Polisen hade väl inte stängt för det.


En orkester började spela. De spelade högt, högt och väckte Någon, en mustaschprydd man vid en statysockel. Ett stor kolonn av saliga människor kom från vattnet till trädgården. De bar röda ballonger, röda banderoller och plakat med stora ord på och de skanderade "krossa kapitalismen, arbete åt alla, krossa kapitalismen, arbete åt alla". Någon förstod inte riktigt vad han såg. Han var nyvaken, han hade ont i huvudet och han hade fortfarande ingen aning om vem han var. Ännu mindre kunde han dra sig till minnes vad kapitalismen var.
  En kvinna plöjde genom folkhopen, som villigt beredde väg för henne. Hon gjorde ideliga små stopp för att skaka hand med män och bli kramad av kvinnor, hon hejdade sig för att ta emot blommor och svara på tillrop. Hyllad och älskad.
  Nu hade massan grupperat sig framför Någon, mellan honom och en stor scen. De satt och stod bredvid honom på sockeln och de täckte hela planen framför. De höll alla sina banderoller och plakat riktade framåt. Alla tittade framåt och Någon tittade dem alla i ryggen.
  - Vad hon är stark, sa en kvinna vid sidan av Någon till en annan kvinna bredvid henne. Och modig. Att hon orkar kliva fram med alla sina problem och stå för dem. Att hon orkar!
  - Ja, hon är fantastisk. Som hon har kämpat. Vi behöver såna förebilder.
  - Heja, Gudrun! ropade kvinnan mot scenen.
  - Det är som de säger, man måste vara stark för att orka vara svag.
  - Ja, det är så starkt att hon står för det, att hon inte låter det här knäcka henne.
  - Nej, det är ju det. Att hon orkar kämpa vidare ändå. Efter återfallet.
  När den så väldigt kramade och beundrade kvinnan gick upp på scenen jublade människorna nedanför nästan hysteriskt, de skrek rakt ut och slog hängivet ihop sina händer. Folk klämde skyltarnas och banderollernas handtag i armvecken för att kunna applådera. Det dröjde länge innan kvinnan på scenen till sist kunde börja tala.
  Och när hon talade talade hon om flyktingar och fördrivna, om människor som måste lämna sin hembygd för terrorn där och om det omänskliga i att inte ge dem någonstans att ta vägen.
  Historien upprepade sig i brutala övergrepp mot mänskliga rättigheter världen över, sa hon. Vad angick det honom? Han hade svårt att engagera sig för människor han inte visste vilka de var. Och just nu innefattade det honom själv.
  "Historien upprepar sig." Var det det där återfallet kvinnorna bredvid honom hade talat om?
  "Historien upprepar sig." Inte för Någon. Han hade ju ingen historia. Inte än.
  Kvinnan framme på scenen talade vidare. Människor hade fördrivits, tvingats lämna sina hem i ett krig som ingen kunde vinna, men där förlorarna var desto fler.
  "Fördrivits från sina hem", det var svårt att relatera till när man inte visste om man hade ett hem.
  Den mustaschprydde Någon blev mer berörd senare, plötsligt fastnade ett helt resonemang i hans sinne, när den kramade kvinnan där framme talade om kvinnor som utsatts för övergrepp och våldtäkter, män som slitits från sina familjer, om barn som förlorat sina föräldrar och föräldrar som förlorat sina barn. Människor som flydde hade inte bara plundrats på sina pengar och ägodelar utan också fråntagits sina identitetshandlingar.
  - Berövade både namn och förflutet är detta ytterst människor som har fördrivits från sina egna liv och som, inför våra ögon, förvandlas till anonyma flyktingar, sa hon.
  Någonting i detta sa honom något. Han var inte längre distanserad eller kritisk. Han var illa berörd. Och det blev inte bättre av att han inte hade en aning om varför han hade reagerat på hennes ord. Visst var han för tillfället berövad både namn och förflutet, men det skulle väl komma tillbaka - eller?
  Varför då reagera så hårt?
  Som den enklaste lösningen somnade han igen.


Polisstationen låg tvärs över gatan från tunnelbanestationen. Det var obehagligt nära huset där han anföll henne. Det som en gång var hennes hem. Hon kunde aldrig bo där igen. Inte ens om de fick fast honom. Var var han nu? Den stolt svettiga kvinnan i kappa och scarf tittade sig omkring. Ingen mördare i närheten. Hon drog ett djupt andetag och klev över gatan och in på stationen.


När han vaknade var det kallt och parken var tom. Alla var borta.
  Ingen jublade längre.
  Alla röda fanor var borta.
  En ensam kvinna vandrade långsamt förbi med ett plakat. Texten löd: "Jag är europé Vit finsk neger i Sverige". Någon mötte hennes blick och hon vinklade plakatet lite extra åt hans håll och nickade bestämt.
  Det var kallt. Han var stel av att ha suttit stilla väldigt länge. Han kunde inte sitta kvar, men vart skulle han gå? Sömnen hade inte ändrat någonting. Han visste fortfarande inte vem han var, han kom fortfarande inte ihåg vad som hade hänt. Vissa saker visste han, som att det var bakfull han kände sig. Ordentligt. Och att det var sina egna spyor han hade på bröstet. Han förstod också hur saker fungerade runt om honom, men han visste inte var han var, om han bodde här eller hur han annars hamnat här. Han hade inga minnen av någon annan stad heller. Han ville åka hem och lägga sig. Fanns det något hem som var hans? Hörde han någonstans? Kom han någonstans ifrån? Det måste han väl göra, men hur skulle han få reda på vart han bodde? Han reste sig och gick tillbaka åt det håll han kommit från. Parken var nästan helt öde. När försvann alla egentligen? Vart hade de tagit vägen?
  I övre delen av parken mötte han några vuxna med barn. De måste ha varit med i folkmassan förut, de hade nog också jublat, de var nog också emot krig, för de hade också röda ballonger. Med stora gula "M" på.
  Kanske skulle han kunna känna igen sig någonstans, kanske skulle något han såg kunna väcka minnen till liv. Han beslöt sig för att gå omkring och titta, men att hålla sig i närheten av torget där han hade vaknat. Det torget var hans enda ledtråd till sitt förflutna. Här måste han söka svaren på sina frågor; Vem var han? Hur hade han hamnat där? Hur skulle han hitta sitt förflutna igen? Vad skulle hända när han gjorde det?


Det var trångt, människor överallt och jävligt besvärligt att knuffa sig fram på Götgatans trottoarer. Mannen i SL-uniform sprang ute i gatan istället, på de ställen där han vågade. Han sprang emot skyltar och människor och fick hela tiden kasta sig undan bilar och cyklar. Han var inte helt koncentrerad på trafiken. Han spanade oavbrutet runt omkring sig.
  "Var fan är han? Vad fan är det som har hänt? Han är inte hos Carina och han gick hemifrån redan igår. Nåt har gått fel. Nåt har hänt. Det kan inte ha varit han som gjorde så där i lägenheten. Nån som såg den öppna dörren måste ha gått in och gjort det. Eller var han hemma när det hände? Var det nån som var efter honom? Har det hänt honom nåt? Vad? Vart har han tagit vägen?"
  Han sprang tillbaka Hornsgatan, förbi Carinas hus, genom Tantolunden, upp på kullen bland träden, förbi det egna huset, Ringvägen bort mot Skanstull igen. Ingenstans ett spår av honom.
  "Varför har käringarna under polisanmält honom? Jävla käringar. Varför var polisen hos Carina och letade efter honom? Vad fan hände i lägenheten igår? Det ser ju ut som helvete. Vad fan ska familjen säga?"
  Svetten rann över hela kroppen och det hemska materialet i uniformen klibbade fast mot kroppen. Han orkade inte springa längre. Han gick. Tungt flåsande. Och såg sig hela tiden om. Trots hans nya sunda livsstil och trots all träning slog hans hjärta som en gatuborr, och snart skulle borren gå igenom bröstet, det kände han.
  "Varför kunde han inte bara åkt med oss? Då skulle inget av det här ha hänt."
  Han gick snabbare igen, Götgatan upp mot Medborgarplatsen.
  "Har det med Eva att göra? Hade Stickan rätt i att Benny vetat att Eva skulle dö, att han sa det till honom redan innan hon dog? Hur kunde han veta det? Fan, jag som trodde att det skulle bli bra igen om han tog tillbaka Carina."
  Ingenstans hittade han honom.


Det mesta i staden var stängt, men vid torget där han hade vaknat, där han hade sina första minnen ifrån, fanns ett varuhus som var öppet. Han gick in och såg sig om. Här borde ju allt man behövde veta finnas. Här borde han kunna komma på något, få en idé, ett uppslag. Han gick fram till en kassa. Kvinnan där hade en lapp det stod "Elisabeth" på. Han förklarade att han tappat sin namnlapp, och frågade expediten hur man skulle komma på vem man var. Kvinnan med namnlappen röjde inte med en min att frågan var underlig. Hon föreslog att han skulle åka ner en trappa till pappersavdelningen och titta i namnsdagsregistret till en fickalmanacka för att se om inte något av namnen väckte några associationer.
  Någon åkte ner, letade upp pappersavdelningen, frågade efter en fickkalender och bläddrade sen i den.
  Alla dagar i kalendern var tomma. Det kunde ha varit hans dagbok.
  I början fanns en lista över alla namn i almanackan, han läste den noggrant uppifrån och ner, nerifrån och upp.
  Nä.
  Ingenting.
  Han åkte upp igen och berättade för kvinnan med Elisabeth-lappen att sökningen inte gett något.
  - Gå till polisen då, sa hon. De letar ju upp försvunna personer, då måste de ju kunna göra tvärtom också.
  - Jaså? svarade Någon.
  - Ja, och du kanske är anmäld försvunnen. Då hittar de dig direkt. Eller vem du är, snarare. Inte dig. För du är ju redan där. Men vem du är.
  - Polisen, sa Benny. Okej. Var finns de?
  - Det är jättenära. Gå bara ut på gatan, till höger och när du kommer till bron går du ner för trapporna och snett över gatan.
  Och så gick han.
  - Lycka till, ropade Elisabeth-kvinnan åt hans rygg.


Kvinnan stod och tittade ut över idrottsplatsen. I två dagar hade hon legat orörlig, två fruktansvärda dagar i väntan, två dygn utan riktning, och så kom polisen.
  Han hade dragit sig undan. Han hade kastat bort henne, krossat henne, och sen kom polisen och sökte honom.
  Nu skulle allt upprepas. Hela historien rullas upp igen. Alltihop en gång till.
  Hon orkade inte.
  Hon hade trott att det skulle gå att börja om, att bli en annan, men när hon tagit sig ur krokodilens käft och trodde hon var förbi odjuret så krossade svansen henne.
  Ingen ondska kan besegras en gång för alla. Den kan pyra i åratal, i decennier och så blossar den upp så fort man vänder bort blicken, så fort man slappnar av, så fort man tror att den är borta, så fort man ens blinkar.
  Allt hann ikapp henne, det borde hon ha förstått. Hur hade hon kunnat tro att det skulle gå att återvända? Hur hade hon vågat komma tillbaka? Och nu var hon utan honom igen.
  "De får inte ha tagit honom. Jag kan inte vara ensam. Inte igen. Jag klarar det inte. Vad är det för vittne polisen har hittat? Hur kan det finnas ett vittne? Ett vittne till vad? Varför pekar vittnet ut honom? De sa att nån hade pekat ut honom. Åh, varför gav jag dem de där bilderna? Varför tog de inte bara bilder med mig och Eva? Jag orkar inte börja om. Jag orkar inte ensam igen. Var är han? Vad är det som har hänt i lägenheten? Även om Bo hittar honom så kommer polisen att ta honom. De har ett vittne. Även om han lever kommer jag att bli ensam."
  Vad hade polisen trott?
  - Har du varit rädd för honom?
  Rädd för honom?
  - Nej, hade hon svarat. Jag har aldrig varit rädd för honom. Han behöver mig. Jag tar hand om honom.
  Hon hade förstått deras blickar. Den slagnas försvar av den som slår. Men de förstod inte. Hon kunde inte få dem att förstå. Han behövde henne. Hon tog hand om honom. Och han skyddade henne. På sitt sätt. Tills nu.


Någon hittade polisstationen, lite undangömd på en bakgata. Han gick in och förklarade sin situation. Den kale assistenten i receptionen tittade klentroget på den ovårdade, spritluktande, nerspydde lufs som sade sig inte veta vem han var och sa till honom att de var underbemannade, han fick sätta sig ner och vänta. Så lufsen satte sig ner och väntade. Länge.
  Poliser kom in och gick ut. Människor i handbojor fördes in, en del skrikande, andra tysta. Ett par allvarliga föräldrar hämtade sin tonåriga dotter. Turister kom in och frågade efter vägen.
  En piket stannade utanför och polisinspektör Cerén ledde en bojad buse in på stationen. Eftersom helgen innebar extra personalbrist (förutom alla till följd av nedskärningarna) hade Cerén tagit ett extra pass på vaktdistrikt 1 efter sitt ordinarie på vaktdistrikt 3. Medan assistenten skrev in busen ställde sig Cerén och lutade sig med ryggen mot disken. Han tittade ut över lokalen. Han fick se Någon sitta och vänta och vände sig då snabbt om till assistenten.
  - För fan, Ipalaa, det är ju snubben de söker för Krukmakargatan, den där som käringen pekade ut från ett foto, sa han lågt och nickade diskret mot Någon. Hon kom in förut idag. Hade gömt sig på landet. Han har överfallit henne två gånger, ena gången just efter den där grejen. Jävla vidrig grej. Hon pekade ut honom i morse från ett foto. Vi har namn och allt. Vi åkte över till hans lägenhet och kollade, och hittade ett brev där han erkände och beskrev hela grejen i detalj. Det är han. Samma kille. Jag känner igen honom.
  - Är du säker? Han knallade in här av sig själv.
  - Gjorde han?
  - Ja. Säger att han har tappat minnet. Inte vet vem han är.
  - Och det tror han att han ska klara sig på?
  Cerén gick fram till Någon, slet upp honom, slängde ner honom på marken, satte på handbojor och ledde fram honom till disken.
  - Är det min tur nu? sa Någon, med ömmande axel och panna.
  - Håll käften, röt Cerén och knuffade hårt in Någon i skranket. Skriv in honom också, sa han sen till Ipalaa.
  - Ska jag ringa Södermalm?
  - Ja, gör det, och plocka upp han på skärmen.
  Cerén ledde bort och överlämnade sina båda fängslade till vaktpersonalen och återvände sedan.
  - Du, han har varit i farten förut, kolla, sa Ipalaa.
  Cerén gick upp bakom Ipalaa och läste på skärmen. Han nickade långsamt.
  - Fy fan, sa han allvarligt.


Dörrarna på Cityterminalen var idiotiska. Hon ville iväg så fort som möjligt. Bussen stod på andra sidan och skulle snart åka. Den var inte ens halvfull, men hon kunde inte gå ombord, för det lyste inte tre gröna lampor ovanför dörren.
  Så äntligen öppnades dörren. Hon fick ta två steg fram och sen vänta igen. Bussens bakdörrar stängdes. Det skulle gå fler bussar, men hon ville iväg med den här. Just den här.
  Varför var de förbannade dörrarna stängda? Vad väntade de på?
  Det blinkade grönt och plåtdörrarna gled upp. Hon skyndade sig ut och kastade sig ombord på bussen. Hon gav chauffören sin biljett och satte sig med sin enda lilla väska på sätet bredvid sig.
  Bussen startade. Hon tog fram sin flygbiljett och kollade att allt stämde.
  Nu skulle hon aldrig mer förlora kontrollen.


En Någon med mustasch satte sig på britsen och såg sig om. En liten trång cell. Vad gjorde han här? Vad hade egentligen hänt? Varför mindes han inget?
  Han drog upp knäna mot hakan och höll armarna om benen.
  Han var inlåst.
  Varför?
  Vad hade hänt?
  Vem var han?
  Ja, ja, poliserna måste ju ha vetat vem han var, annars skulle de väl inte ha låst in honom? Då skulle han väl i alla fall snart få veta allt om sig.
  Eller?
  Han var trött. Han la sig ner på britsen och blundade, och så försvann allting.




fredag 30 april

Han satte sig upp med ett ryck.
  Det här var inte hos polisen.
  Han såg sig om. En säng med grälla lakan i ett rum med gröna väggar där det hängde vimplar det stod "Hammarby" på och en affisch med ett fotbollslag. Två dörrar. En bokhylla med byggmodeller. Ett skrivbord med en gammal dator på. Hantlar. Kläder på golvet. Sol. Bara himmel utanför fönstren.
  Var var han?
  Någon kom klivande utanför rummet. Hårda hälar som slog i golvet.
  Hur hade han kommit från polisen? Hade någon kommit och hämtat honom och tagit hem honom? Var det här hemma?
  Han reste sig ur sängen och smög försiktigt ut genom den närmaste dörren. En toalettdörr till vänster och en annan, stängd, dörr rakt fram. Till höger öppnade sig lägenheten. Ett vardagsrum med brunspräckligt plastgolv, solkiga ljusbruna väggar, en brungråmurrig nersutten soffa med omaka beigea och gröna fåtöljer framför och på väggarna stora bruna konstverk med vad som såg ut som inälvor. Vid bortre väggen en balkong, utanför vilken han såg ett höghus och trädtoppar.
  Han-som-just-vaknat vandrade vidare, ut i en hall, en mörkblå hall. I bortre högra hörnet vad som måste vara ytterdörren, i bortre vänstra en liten gång in och i det närmaste vänstra hörnet en dörr till ett kök. Han gick in i köket. Blått här också, vasst turkost. Tunna, eländiga, illa målade skåpluckor med stora klumpiga handtag. Mörkrött målat golv med en sliten trasmatta på. Fönster mot en stor kulle med skog på. Ett tåg skramlade förbi utanför.
  Det hördes ljud. På vänstra väggen i köket satt en dörr in till ett matrum. Där inne satt en man vid ett matbord, omgiven av illblå väggar och nonfigurativa affischer. En blond, kraftig man med isblå ögon och tunna läppar.
  - Godmorgon, sa den ätande mannen till den stirrande.
  - Godmorgon, svarade den stirrande. Bor jag här?
  - Ja. Skulle jag ha väckt dig? Hinner du bli klar?
  - Till vadå?
  - Till tåget.
  - Vilket tåg?
  - Uppsala. Har du glömt? Det är ju för fan valborg idag. Vi skulle upp till Uppsala och titta, sa vi. Jag var och köpte öl igår. Står i kylen.
  - Sa vi? Förlåt, men vem är jag?
  Den ätande mannen tittade på den frågande.
  - Känner du mig? fortsatte den frågande. Vad heter jag?
  - Benny.
  - Benny? Gör jag?
  - Ja. Så sent som igår i alla fall. Vadå, vill du byta?
  - Hur vet du att jag heter det?
  - Det är du själv som sagt det.
  - Okej. Benny. Vad heter du?
  - Boo-oo, sa den ätande långsamt och övertydligt. Jaag boor Stock-holm. Jag tretti-fem ååår. Deet ääär vaaal-borg.
  - Bor jag här? fortsatte Benny.
  - Ja. Hurså? Försöker du smita från hyran?
  - Nej. Jag bara undrar.
  De tittade på varandra, den ene förvirrad och den andre besviken.
  - Du fortsätter med samma grej idag, sa Bo med mungiporna nere.
  - Hurdå, menar du?
  - Samma som igår, menar jag. Att vara konstig och fråga en massa jävla frågor om dig själv, som om du inte visste vem du var.
  - Det är faktiskt inte så lätt att veta.
  - "Inte så lätt att veta." Va fan, har du identitetskris? Fan, man är den man är.
  - Varför var det så mycket folk på stan igår? Med röda flaggor och stora plakat. Vad gällde det?
  - Igår? Det är imorgon. Första maj. Leker du att du inte vet vad förstamajdemonstrationer är?
  - Nej, men det var igår. "Rättvisa" stod det på plakaten. Och massor med människor i nån sorts park. Och röda flaggor.
  - Det är första maj. Det är imorgon. Bo tittade på honom. Vad går den här leken ut på?
  - Jag vet inte, svarade Benny osäkert och satte sig.
  - Ta frukost, sa Bo. Vi måste sticka snart.
  - Men du, allvarligt talat, jag skojar inte; vem är jag? Jag har ingen aning om vem fan jag är. Igår somnade jag i en cell hos polisen och idag vaknar jag i ett rum med Hammarby-vimplar.
  - "Vem är jag? Vem är jag?" härmade Bo honom irriterat. Du är Benny.
  - Vilken Benny?
  - Benny Gustavsson. Och jag är Bo och Stickan är Stickan. Du bor där inne. Vimplarna tillhör sonen i familjen. De är utomlands. Vi bor i andra hand. C/o Tengvald. Tantogatan 43. Du jobbar inte, du bara har en massa pengar ändå. Jag vet inte varför. Och apropå det så har du inte betalat hyran för maj än. Det är sista dagen idag. Okej?
  - Hur fan kan det vara igår idag? sa Benny förtvivlat. Det var folk med flaggor och jag somnade hos polisen. Vad fan vet jag inte vem jag är för? Kan du inte hjälpa mig?
  - Men kan du sluta!?! röt Bo.
  Benny förstod att hans tro att detta var dagen före igår inte delades av Bo, så han bara nickade för sig själv. Bäst att vara tyst, tänkte Benny, och det verkade vara rätt tänkt, för Bo lugnade ner sig.
  - Hur gick det igår med Carina? frågade Bo.
  - Carina?
  - Du träffade ju Carina igår. Ni skulle göra bra.
  - Jaha. Vem är hon?
  - Gick det inge bra alltså? Jag tycker ni ska försöka. Jag tror att det skulle vara bra för dig. Du har verkat lite... tagen sen du slutade träffa henne. Inte riktigt i balans. Annorlunda. Jag har inte riktigt känt igen dig.
  - Nej. Inte jag heller.
  Hade han drömt om demonstrationståg? Varför då? Det var en utdragen dröm i så fall. Och polisen? Hade han inte varit där? Eller hade han bara fått en ny minneslucka? Hade det bara försvunnit en dag emellan? Satt den här Bo och skojade med honom? Hade Bo hämtat honom hos polisen? Satt han nu och trodde att Benny skojade när han sa att han inte mindes och så skojade han bara med?
  - Skojar du med mig? frågade Benny.
  - Om vad?
  - Om igår. Demonstrationstågen.
  Bo bara tittade på Benny.
  - Jag fattar inte! utropade Benny förtvivlat, böjde huvudet och satte ansiktet i händerna. Jag vet inte vem jag är och igår är imorrn. Jag fattar inte!
  - Vad är det med dig? sa Bo med en del oro och två delar besvikelse i rösten. Jag trodde att du skulle lugna ner dig till idag, men du är ju värre!
  Benny tänkte att han måste skärpa sig, han hade ju bestämt sig för att inte låtsas om sin förvirring och så spräckte han det med en gång. Han behövde den här Bo nu, som stöd i kaoset och för att kunna ta reda på vad som hänt, han fick inte vända honom emot sig.
  - Nej det är lugnt, sa Benny och sträckte på ryggen igen.
  En lång, mager man med tunt rött hår kom instolpande i matrummet. Han såg ut att vara i 50-årsåldern och det enda han hade på sig var ett par alldeles för stora kalsonger med ett stort hål mitt bak.
  - Det är hajslott idag! skrek han förtjust.
  - Hajslott? sa Bo. Haj... Val...borg! Valborg.
  Den långe magre flinade belåtet och satte sig. Han slog upp första uppslaget i morgontidningen.
  - Titta här: "socialbidrag ska minska - det ska löna sig att arbeta", läste han. Nu ska de trycka dit alla som inte hänger med. Elitloppet. Är man inte högpresterande ska man inte få ha det bra.
  - Okej att det ska löna sig att arbeta, sa Bo engagerat. Höj lönerna då för fan. Om man minskar socialbidragen sänker man bara nivån för dem som har det sämst ställt. Det är att göra hela vårt samhälle till ett sämre samhälle. Eller hur?
  - Jag vet inte, sa Benny.
  - Jodå, sa Bo. Det enda giltiga måttet på graden av civilisation och välmående för ett land är att se hur de sämst ställda har det. Höga socialbidragsnivåer är ett utmärkt sätt att hålla lönerna uppe på en nivå som anstår ett utvecklat industriland. Men det är just det som är anledningen till att arbetsgivarpropagandan har så lätt att övertala den dästa egoistiska övre medelklassen att ge upp alla tankar om solidaritet. Bara skönt att slippa.
  - Ja, nu har jag ju ännu mindre anledning att förnedra mig för de där gnatkäringarna, sa den långe magre. Sen frågade han Benny: Har du gått till socialen nån gång?
  - Jag vet inte. Jag minns faktiskt inte.
  - Kom igen, det är väl inget att skämmas för.
  - Nej, men det är inte för att jag skäms för det, svor Benny, alldeles uppriktigt, men han såg på den långe att han inte trodde honom.
  Om det var nåt Benny skämdes för var det just att han inte visste. Han skulle gärna ha gått till socialen, bara han kunde minnas det, bara han därmed kunde veta något om sig själv.
  - Det där åker upp på Hela Stockholm hatar, sa den långe. Ny tvåa.
  Han gick ut i köket och kom tillbaka med ett papper och en penna. Han strök något och skrev bredvid.
  - Så här är nya listan: Etta: Snorkiga tjejer på stan. Tvåa: Vad högavlönade tycker om socialbidrag. Trea: Skivbolagschefer.
  - Är du klar att åka, Stickan, sa Bo till den magre långe tunnhårige och Benny förstod direkt att den magre långe tunnhårige hette Stickan.
  - Ja! Uppsala! Vi måste ha feststämning! skrek Stickan och försvann ut. Snart dånade musik från någonstans i lägenheten. Genast började det banka nerifrån.
  - Jävla käringar! skrek Bo och stampade i golvet.
  - Fest, fest, fest! skrek Stickan och kom inflygande i rummet med en flaska i handen. Fest! Smaka! sa han och höll flaskan mot Benny.
  "Bananlikör" hette det. Sött. Väldigt sött. Stickan bjöd Bo också.
  - Har du ingen annan musik? ropade Bo till Stickan. Vi är trötta på Erasure. Eller hur?
  - Nej, det är okej, sa Benny aningen frånvarande.
  - Vi har ju spelat det varenda dag! protesterade Bo. Jag dör!
  - Jaha? Jag har aldrig hört det förut. Det är bra, sa Benny.
  - Gillar du det? frågade Bo förvånat.
  - Ja.
  - När du flyttade in sa du att du hatade det. Jag har bara spelat det för att retas. Egentligen gillar jag det inte.
  - Bor du med den där Stickan?
  - Vi bor med honom.
  - Varför bor vi med honom?
  - Han är vår kompis. Det var ju du som tog hit honom.
  - Men han är ju gubbe.
  Musiken stängdes av. Stickan kom in i köket med säckiga jeans, träningsoverallsjacka och gummistövlar på sig och en axelväska på snedden över bröstet.
  - Nu åker vi! tjöt han.
  - Jag vill inte åka, sa Benny. Jag vet ju inte ens vad "Uppsala" är för nåt.
  - Jamen, kom igen, sa Bo.
  - Nej.
  - Jaja, gör vad fan du vill. Här, ta din tredjedel.
  Bo öppnade kylen och tog ut några små grå kassar. Han tog två kassar själv, gav två till Stickan och ställde två på köksbänken.
  - Åk upp senare om du ändrar dig. Du kan ringa mig på mobilen. Kom nu, Stickan.
  Benny följde efter de två ut i hallen. Stickan gick ut. Bo vände sig i dörren och sa:
  - Benny. Jag har sökt in på Kulturama, och det gör inget om jag inte kommer in. Skit samma att jag är för gammal. Det viktiga är att jag vågar stå för det. Jag har berättat för mina kolleger, de tyckte att jag var jättekonstig, men det gör inget. Och det var förresten inte alla som tyckte det. Jag vet inte om du bryr dig heller, när du är på det där humöret, men jag vill säga det till dig ändå, för det var du som fick mig att göra det, ju. Indirekt.
  De försvann. Benny drog igen ytterdörren och vände sig in mot lägenheten.
  Var detta hans hem?
  Sakta vandrade han genom våningen igen. Fruktansvärd. Såg det ut så här i ett hem? Allting dovt, murrigt, nersuttet, fläckigt och flottigt. I hallen tvärsöver från ytterdörren låg ett rum som borde vara Bos. Ordning och reda. Pedantiskt städat. Inga personliga saker framme. Längst in till höger, mitemot sin egen dörr, hittade han en dörr som ledde till ett rum alldeles igenproppat med kartonger, klädhögar, ihoprullade mattor, pärmar och pappersbuntar. Bakom någon slags öppning i kartonghögarna stod en säng. På väggen ovanför satt Stickans "Hela Stockholm hatar"-lista och på sängen låg en gitarr. Var det här Stickan bodde?
  Ute i köket öppnade han en flaska ur en av kassarna. "Öl". Smakade. Tog bort den söta bananlikörsmaken bra. Svepte flaskan.
  Inte förrän nu kom han att tänka på att han inte hade några kläder på sig. Bara kalsonger. Precis som Stickan haft. Måste han ta på sig likadana kläder som Stickan nu? Han gick in i det rum där han hade vaknat och såg sig om, plockade upp kläderna som låg på golvet och drog dem på sig. Ett par mörka byxor med spår av pressveck, en ljusblå skjorta och ett par vita gympadojor. Samma kläder som han hade haft igår, men utan spyor, skrynklor och smuts.
  Han tog en öl till. Han satt, han stod, han gick omkring. En öl till. Satt, gick, stod. Öl. Satt. Gick. Öl. Gick rastlöst fram och tillbaka.
  Vem var han? Var var han? Varför var han här? Hur hade han hamnat här? Vad skulle han göra? Vilka var de han bodde med? Varför bodde han här?
  Vem var han? Vad skulle han göra?
  Vem?
  Var?
  Hur?
  När ölen var slut hittade han en flaska "whisky" i ett köksskåp, en flaska "vodka" i rummet som måste vara Bos och så det som fanns kvar i flaskan med bananlikör.
  Han hällde i sig. Likören och det mesta av vodkan bara försvann. Whiskyn räckte längre men var också besvärligare. Vassare. Hårdare.
  Han var ingen - ingen, ingen, ingen - och allt tomrum i hans huvud var nu fyllt av illasinnad alkohol, av sprit som åt upp hans hjärna.
  Mer sprit. Halsade whiskyn. Tapeterna rasade. Halsade. Väggarna buktade. Detta tillstånd hatade han. Denna situation stod han inte ut med. Halsade. Han var ingen. Han var ingenting. Han hörde ingenstans. Han ville inte att det här skulle vara hans hem. Det här fick inte vara allt han hade.
  Den vidriga inälvskonsten äcklade honom. Han gick fram och slet ner de svartgröna tavlorna från väggarna. Varför hade han gjort det? Han drack igen och sen kastade han whiskyflaskan rakt ut genom balkongfönstret. Glassplitter yrde över de döende krukväxterna på fönsterbrädan. Tungt andandes tog han tag i bokhyllan i stora rummet och vajade den fram och tillbaka, häftigare och häftigare, tills den till sist välte framåt och tömde sitt innehåll över golvet. Det brakade till när den bröts sönder mot golvet. Sedan hoppade han upp på soffbordet och hoppade och stampade sönder både skivan och benen. Sparkade runt spillrorna. Han såg sig om, sen hämtade han en stor kniv i köket och började skära upp soffans rygg. Därefter tog han sitsen, och sen skar han sönder fåtöljerna. Vräkte tv:n i golvet så att rutan krossades. Hoppade på den. Golvlampan omkull. Ut i köket igen. Tömde alla skåp på innehåll. Glas och porslin krossades mot det hårda golvet. Det som klarade sig trampade han hårt på. Ut med alla lådor. Bestick som skramlade över det röda golvet. In i skräpkammaren. Han välte omsorgsfullt alla kartonger och slet upp deras innehåll och kastade runt. Sen hoppade han på dem tills allt var en jämn massa. Den idiotiska listan som hängde på väggen rev han sönder, tog gitarren, höjde den över huvudet, och... slog den i golvet så den splittrades.
  Små, små bitar som regnade över högarna på golvet.
  Så stod han med bara gitarrhalsen i handen.
  Nu var det tyst.
  Nu var allt trasigt.
  Allt var borta.
  Han stod och tittade ut över förödelsen.
  Han hade krossat det han inte förstod.
  Bra.
  Men här kunde han inte stanna. Han hörde inte hit.
  Han tog de två flaskor det fanns något kvar i och gick mot ytterdörren.
  Då knackade det i golvet.
  Det tog en halv sekund för honom att koppla, sen vinglade han ut och lämnade dörren öppen bakom sig, föll mer än gick en trappa ner och fram till motsvarande dörr på våningen under. Han sparkade på dörren så hårt han i sitt tillstånd förmådde.
  - Jävla käringar! Håll käften! skrek han och sparkade. Han sparkade så hårt han kunde, ända tills det blivit ett fotstort hål i träet på dörren.
  - Dra åt helvete! skrek han då in i brevinkastet, och vinglade in i hissen och åkte ner.
  Asfalt och träd. En väg åt nåt håll nånstans. Han hade ingen aning om var han var och han kunde inte ens se rakt. Allting han såg blandades med vartannat. Han stolpade på, gick emot saker, tog stöd för att inte falla och stannade var hundrade meter och halsade ur flaskorna. Det kom hus och gator, bilar, människor. Dök upp och försvann, smalt ihop. Han gick. Folk pratade och skrek, rörde sig. Han drack och fortsatte. Hans fötter vandrade. Han gick in i andra människor, som skrek efter honom. Mer hus, mer folk, mer trafik. Ner och undan. Marken blev rutig. Svartvitrutig. Han kunde inte hålla isär någonting längre, han försökte hålla sig uppe, gled, snavade, famlade efter stöd, men föll, såg sig själv falla - och så svartnade det.


torsdag 29 april

Det var kyssen som avslutade sömnen, men hennes händer som väckte honom.
  En vacker, blond kvinna låg naken bredvid honom. Hennes läppar lämnade inte hans och hennes händer rörde sig över hans kropp. Han blundade och kysste tillbaka. Han tittade och lät henne kyssa. Hennes läppar smakade på hans läppar, hans haka, hans hals och hennes hand kramade hans kön. Hon rörde handen allt mer kontrollerat, allt mer rytmiskt, allt mer målmedvetet, och han reagerade på hennes rörelser. När hon fått honom hård och upprätt la hon sig på honom och förde in honom i sig. Det var trångt, hon kramade åt hårt om honom. Långsamt, långsamt rörde hon sen höfterna fram och tillbaka så att hennes sköte åkte upp och ner över hans hårdhet. Han låg bara stilla. Hon gled med mjuka rörelser av honom och ställde sig lågt på knä bredvid honom. Han dröjde en stund, sen ställde han sig på knä bakom henne. Hon lutade sig framåt och med handen sträckt bakåt mellan sina ben förde hon honom in i sig och lät sen fingertopparna följa med hans pung när han började röra sig fram och tillbaka in i henne. Han hade ingen aning om vem hon var. När hans andning avslöjade att han inte kunde hålla sig mycket längre la hon sig framåt så att han åkte ur henne, hon vände på sig och när han la sig ner och stötte in i henne drog hon upp sina ben och lutade dem mot hans bröst och axlar.
  Efteråt låg han bredvid henne och medan hon höll armarna om hans hals såg han sig om. Ett stort, ljust rum han aldrig hade sett förut. Himmel och rymd utanför den långa raden fönster längs bortre väggen. Ljust trä runt fönstren. Rummet var sparsamt möblerat: säng, soffa, bokhylla, ett par garderober. Den som stod öppen var inte ens halvfull. På väggarna några små tavlor. I bokhyllan några böcker med engelska titlar, några fotoalbum, en liten bärbar stereo, cd-skivor med klasssisk musik.
  Han hade somnat ute någonstans. Eller slocknat. Hur hade han hamnat här? Vilken dag var det?
  - Vem är du? frågade han kvinnan och tittade henne för första gången ordentligt i ansiktet. Trots det blonda håret hade hon mörka ögonbryn, under dem blå ögon med små, små rynkor runt, en rak näsa och tunna, vackert formade läppar. Ur ögonen en intensiv, prövande blick.
  - Varför säger du så? sa hon och drog sig ett par centimeter ifrån honom.
  - Jag har nån slags minneslucka, svarade han.
  Återigen en lång, prövande blick.
  - Vadå, vad är det du inte minns? frågade hon skeptiskt.
  - Det låter kanske konstigt, och jag menar inte att vara elak, men jag minns inte riktigt vem du är och jag har ingen aning om vad jag gör här. Är det du som är Carina?
  - Vad håller du på med?
  - Ingenting. Jag... Det... är nåt fel. Jag minns inte.
  - Vad menar du? Du minns inte mig? Du minns inte oss?
  - Nej.
  - Jag trodde att det skulle bli bra nu, sa hon med vemod. Jag trodde att det var över. Jag trodde att du bara behövde lite tid.
  - Att vad var över?
  - Det du håller på med. Att du har blivit så främmande och konstig. Du säger inte att du älskar mig.
  Benny sa det inte nu heller, vilket hon uppfattade.
  - Varför tycker du att jag har blivit konstig, frågade han istället. På vilket sätt? Hur var jag förut? Hur har vi haft det? Vad har vi gjort? Kan du inte berätta om oss?
  Hon tittade på honom.
  - Har du ångrat allt du sa när vi träffades igen? frågade hon. Har du ändrat dig? Är det allt det gamla som börjar komma ikapp?
  - Nej, det är inte det gamla, svarade han. Det kan jag lova dig. Det är absolut inte det gamla.
  - Är det... det som har hänt? Har det med... med... Eva att göra?
  - Nej, nej, absolut inte.
  - Du måste säga om det är det.
  - Nej, det har absolut inte med Eva att göra. Hon har ingenting med det här att göra.
  - Kan du lova att det inte dyker upp igen? Att det aldrig blir så mer? Lova att hon är borta.
  - Ja. Jag lovar. Det är tomt. Alldeles tomt. Det känns som om jag inte vet vem hon är, aldrig vetat vem hon varit, aldrig hört talas om henne.
  - Är det säkert?
  - Ja.
  - För det får inte vara det. Det vet du. Jag anklagar dig inte för nånting, det vet du. Och nu när hon är borta vill jag bara glömma henne.
  - Jag vet ingenting om henne. Jag lovar.
  - Jag tror ändå att det var det där med Eva som förstörde allt mellan oss, sa hon.
  - Förstörde vadå?
  Hon reste sig ur sängen och tog på sig en t-shirt. Så vände hon sig och tittade på Benny.
  - Jag förstår mig inte på dig, sa hon och gick ut ur rummet.
  Han låg kvar en lång stund innan han gick efter henne. I hallen låg hans kläder, men nu fanns också en kavaj i samma tyg som byxorna. Skorna var dock ett par blanka lågskor, inte hans gymnastikskor. Han var uppenbarligen en mycket prydlig man. Han tog på sig byxor och skjorta, medan han såg sig om. Ytterdörr, toalettdörr, dörren till hennes rum, en stängd dörr och så köksdörren.
  Carina stod i köket och tittade ut. Samma långa rad av fönster med träinramning som i hennes rum. Utanför fönstren en idrottsplats med fotbollsplan. Vackert, vackert väder. Här inne ett stort matbord med bara två stolar vid. Tom diskho. Ren spis. Skåpluckor i ljust trä.
  - Berätta om Eva, sa Benny. Carina vände sig om och stirrade på honom, med rödgråtna ögon.
  - Varför då? frågade hon.
  - Jag vill höra. Jag har glömt.
  Hon tittade på honom med uppspärrade ögon, sen tittade hon på spisen och så ner på golvet. Hon tittade upp igen på honom med panik i blicken.
  - Gå! skrek hon. GÅ!
  Hon slet åt sig en kökskniv, riktade den mot honom och föste honom mot ytterdörren. Han försökte rafsa åt sig de skor och den kavaj som låg på golvet, men han var tvungen att kasta sig ut för att undgå en knivstöt från hennes hand. Hon smällde igen dörren efter honom och han hörde hur hon låste den.
  Benny förstod ingenting av vad som hände. I bara strumplästen gick han tvärs över gatan till kiosken som låg utanför idrottsplatsen och tittade på de tidningar som låg överst i buntarna på disken.
  "Torsdag 29 april"
  - Är det här dagens tidningar? frågade han.
  - Kan du inte läsa? sa mannen i kiosken och pekade ilsket på datumet. Tror du jag säljer gamla tidningar, va?
  - Jag såg inte datumet bara, sa Benny och gick därifrån.
  "Torsdag 29 april"
  - Ska du inte köpa tidningen? ropade mannen efter honom. Om du inte ska köpa tidningen ska du inte fråga om den! Hör du det? Din idiot!
  Längre bort såg Benny det höga hus han vaknat i morgonen före. Trodde han, i alla fall. Han hade vänt sig om när han vinglade därifrån i fyllan. Jo, det var nog det huset. Ett av flera enorma gråa komplex. Han gick ditåt. På vägen försökte han acceptera situationen. Först hade han vaknat första maj, sen sista april och nu var det den tjugonionde. Det var igår. Så hade han ju faktiskt sett att det förhöll sig. Men det var inte lätt att anamma tanken att ens liv gick baklänges, att en dag följdes av den föregående. Troligare då med sinnessjukdom eller feberfantasier. Han sneddade över en parkering, genom utkanten av en park som klättrade uppför en höjd på hans högra sida och så via en bro över några järnvägsspår. Förbi mataffären och sen hissen upp.
  Något var fel, tänkte han när han klev in i lägenheten.
  Köket var städat.
  I vardagsrummet var alla möbler hela.
  Inte lagade.
  Hela.
  I soffan satt Stickan med en tidning i händerna. Han höll upp framsidan mot Benny.
  - Hur fan kunde du veta det här om Ludmilas cancer igår? frågade han.
  - Gjorde jag? Det minns jag inte. Vem är Ludmila?
  - Kom igen, säg. Känner du nån journalist? Kan du se in i framtiden? Säg till isåfall. För det skulle vi verkligen kunna utnyttja.
  - Hurdå? frågade Benny buttert. Han kunde ju onekligen se in i framtiden, de andras framtid, men han kunde ju inte ha någon som helst nytta av det. Kanske hade han bara rört ihop allting i sitt eget huvud? De andra hade ju sagt att han hade tagit det som hänt mellan honom och Carina hårt. Så hårt att han inte ens visste vad som hänt.
  - Stickan, vad vet du om Eva? Vad var det som hände henne?
  - Hon dog ihjäl. Bo tror att det var därför det tog slut mellan dig och Carina.
  - Tog slut?
  - Slog tut, sa Stickan. Nej, om man skulle ta och spela lite på katarren, asså.
  Stickan böjde sig ner och plockade upp sin gitarr från golvet.
  - Har du lagat den? sa Benny förvånat och pekade på gitarren. Hur fan då?
  - Den har aldrig varit sönder, sa Stickan och knäppte med fingrarna över strängarna.
  - Jo, men jag..., började Benny. Nej, visst nej. Det var inget. Glöm det.
  Fan. Han skulle slå sönder den. Imorgon. Med hela lägenheten.
  - Nä, jag är lite rädd om katarren, sa Stickan. Jag fick den ju av morsan. Det är det enda jag har kvar av henne. Det enda som den där jävla knarkaren inte lurade av mig.
  Fan. Skulle han berätta vad han skulle komma att göra? Nej. Han kunde ju ändå inte ändra det. Om det nu inte var så att han bara drömt konstigt. Men då fanns det ju inte heller någon anledning att berätta något. Isåfall var det ju bara en dröm.
  Kanske var det så det var - kanske hade han bara drömt att han vaknat och inte vetat vem han var, att han somnat hos polisen men vaknat hos Bo dagen före. Det lät ju väldigt mycket som en dröm, en konstig dröm. Det var väl den som hade gjort honom så omtumlad hemma hos Carina. Stackars hon, hon måste ju ha trott att han hade blivit galen. Märkligt att en dröm kunde påverka en så.
  - Orkar du se Rocky igen? sa Stickan och drog därmed Benny ur hans tankar.
  - Vad är det?
  - Rocky. Filmen.
  - Ja, visst. Jag har inte sett den.
  - Nej, precis. Aldrig, sa Stickan menande och laddade in videokassetten i videobandspelaren.
  Ytterdörren öppnades och smällde igen. Bo kom in i vardagsrummet.
  - Är du hemma igen? sa han till Benny.
  - Ja, sa Benny.
  - Själv då? Var har du varit inatt? sa Stickan.
  Bo sprack upp i ett belåtet leende. De andra tittade på honom.
  - Har du...? sa Stickan storögd.
  - Ingen kommentar, svarade Bo stolt.
  - Hur var hon?
  Bo drog på det.
  - ...Det var bra, sa han sen. Det var jag som gav.
  - Ja, det är klart, sa Stickan. Det är mannens plikt.
  - Det är väl inte så klart, sa Benny. Det kan väl lika gärna vara hon som...
  - Då är du inte med i klubben längre, sa Stickan.
  - Har Stickan varit ensam idag? frågade Bo.
  - Ja, sa Benny.
  - Har du gjort det? sa Bo till Stickan.
  - Nej, men vad gjorde du igår natt? Vad var det du spolade ner?
  - Jag var bara uppe och kissade.
  - Säkert. I tjugo minuter. Mugo tjinuter.
  - Vad är det ni pratar om? sköt Benny in.
  - Stickan håller på och snuskar sig, svarade Bo. I vår lägenhet. Har du inte sett att Lindex-annonserna alltid är uppvikta i tidningarna på morgnarna?
  - Det är Bo som håller på, kontrade Stickan. Hela nätterna. Och sen skyller han på oss.
  - Jag har omdöme nog att sköta sånt där på bortaplan, sa Bo.
  - Inatt, ja, sa Stickan. Men det var också första gången.
  - Hörni, det är ju valborg imorrn, avbröt Bo. Ska vi inte åka upp till Uppsala och kolla på forsränningen och mösspåtagningen och så där?
  - Jag har inga pengar, sa Stickan.
  - Du kan låna av mig, sa Bo. Vad säger du, Benny?
  - Jo, visst, svarade han. Varför inte?
  - Bra, sa Bo. Ska vi ta tiotåget? Det räcker väl? Vi behöver inte se starten på forsränningen, eller hur?
  - Har nån av er ett par skor jag kan låna? sa Benny.
  - Ta mina gamla gympadojor, sa Bo. Det är de där vita som står under hatthyllan.
  Bo gick ut i hallen och in på sitt rum. När han kom tillbaka hade han bytt jeans och skjorta med uppkavlade ärmar mot sin SL-uniform.
  - Du, jag har försökt, men jag kommer inte ihåg vad det var hon hette, sa han till Benny.
  - Vem?
  - Din moster.
  - Min moster? Vilken moster? Vad vet du om henne?
  - Det sa jag ju: ingenting. Jag har inte kommit på vad fan det var hon hette. Tyvärr. Stickan! ropade han sen inåt lägenheten, kan inte du dammsuga idag? Du skulle ha gjort det i förra veckan.
  Det kom inget svar. Bo gjorde en liten sur grimas.
  - Vet du nåt annat? sa Benny till honom. Var bor hon?
  - Jamen, ge dig nu. Du har ju tjatat om det i flera dar.
  - Vad heter hon?
  - Det har jag ju sagt. Jag minns inte. Det var ett son-namn, men inte samma som du, inte Gustavsson.
  - Vad var det? Var bor hon?
  - Det vet väl du. Du var ju där.
  - Var?
  - Nån by.
  - Jag måste få veta vem hon är.
  - Varför då?
  - Annars får jag inte veta vem jag är.
  - Vadå, vem du är?
  - Jag vet inte vem jag är. Jag minns inte. Hela mitt liv är borta.
  Bjön tittade på Benny med en missnöjd min.
  - Vem är jag? frågade Benny. Kan ni inte berätta mer om mig?
  - Jag sticker och jobbar nu. Kommer hem i natt.
  Och så gick Bo, med chaufförsväskan över axeln, och Benny blev ensam med sin undran. Han hade försagt sig. Han borde ha hållit tyst. De skulle bli övertygade om att han var vansinnig, och innan någon fick bli det måste han först själv ta reda på om han var det. Han sneglade på Stickan för att försöka tolka hur han hade tolkat Bennys utbrott. Stickan var helt uppslukad av filmen.
  Denna mystiska moster påminde Benny om hur främmande han var för sig själv. Oavsett om han drömt, var vansinnig, eller om hans liv gick åt fel håll, så visste han ju faktiskt nästan ingenting om sig själv. Han visste var han bodde, och med vilka. Han visste vad han hette, och vem han hade haft någon slags relation med. Nu visste han att han hade en moster.
  Men det det här var inte hans egen lägenhet; han visste inte varifrån han kom. Hans alltför vanliga namn var ingen hjälp för att spåra hans förflutna; han visste inte vem han var. Hans kvinna var honom en främling, som hade kört ut honom utan att berätta något; han visste inget om sitt kärleksliv. Och hans moster hade han inget namn på; han kunde inte få reda på något om sin familj.
  Filmen gick utan att han uppfattade vad som hände. Han hade annat att tänka på. Efter filmen sa han godnatt och gick in och la sig på den säng som sades vara hans.
  Vad skulle hända när han vaknade?
  Var skulle han befinna sig?
  När?
  De olika möjligheterna virvlade genom hans huvud. Han försökte fånga både dröm-alternativet och till och med galenskap-lösningen, men de undgick honom. Däremot baklänges-varianten satt snällt vid hans fötter och väntade.
  Kanske skulle han vakna imorgon och veta vad det var som hade hänt, eller som höll på att hända. Kanske skulle han vakna och allt var normalt. Kanske skulle tiden gå åt rätt håll. Kanske var detta bara en liten loop han aldrig skulle få förklarad. Skulle han då uppleva sitt eget igår igen? Kanske. Kanske skulle han vakna och vara någon annan. Kanske skulle han... Lösningar, svar och förklaringar jagade varandra. Möjligheterna och förhoppningarna for runt, runt i timmar innan han äntligen började domna bort.
  "Imorgon är jag lugn," tänkte han. "Imorgon är det borta. Imorgon har jag vant mig."


onsdag 28 april

Morgon. Ljust i rummet. Samma rum som i förrgår. Äntligen något han kände igen. Allt var visst i ordning till sist. Det här var hans hem, han hade varit uppsliten över något och ur balans, men nu var den återfunnen. Reda ut exakt vad som hade hänt kunde han göra senare. Först ville han bara njuta av att ha kontroll över sitt liv igen. Han klev upp ur sin säng och gick ut i köket. I matrummet satt Bo och åt frukost. Benny tittade på DN:s framsida. Onsdagen den 28 april.
  - Har vi inte dagens tidning? frågade Benny.
  - Det där är dagens tidning.
  - Det står ju den 28:e här.
  - Ja.
  Det hade hänt igen.
  Han hade vaknat upp dagen innan han gick och lade sig. Hur?
  Hur?
  Hur kunde det gå till?
  Hela världen kunde ju inte ha kommit överens om att lura honom. Hans liv gick alltså baklänges. Varför? Hur länge skulle det göra det? Det här var tredje morgonen i rad. Hur skulle han kunna få stopp på det? Vad fanns det för honom att slåss mot? Vad kunde han säga? Vad fanns det han kunde göra? Hur skulle någon kunna rädda honom? Vem? Och varifrån skulle de komma?
  Ingen idé att kämpa emot.
  - Det är den 28:e idag, sa Benny med hög röst.
  Bo tittade på honom.
  - Ja..., sa Bo.
  Stickan kom in med en tetra och en tallrik.
  - Godmorgon.
  - Ond kväll.
  - Och igår var det den 27:e, sa Benny. Det har inte stått nåt i tidningarna om Ludmilas cancer, eller hur? Det var imorgon.
  - Vadå Ludmilas cancer? sa Stickan.
  - Har Ludmila cancer? sa Bo.
  - Äh, skit samma. Jag tror er. Det är den 28:e.
  Stickan satte sig och hällde upp fil i sin tallrik.
  - "Leif", sa Bo. Vad är det för jävla fil egentligen?
  - Den är jättefestlig, svarade Stickan. Den är ju om kroppsspråk. "Det här är också ett tecken."
  Stickan kastade sig om halsen på Benny, som värjde sig.
  - Vad gör du? sa han stillsamt.
  - Det är från de där jävla reklamfilmerna, sa Bo. Har du inte sett dem? Där de kultar Sjuttiotalet. Nu! 99! Fem år för sent. Helt värdelösa.
  - Nä, kul, sa Stickan och förberedde sig för att kasta sig om halsen på Benny en gång till, men Benny lutade sig åt andra hållet för att undvika det.
  - Fan vad det ska bli skönt när det äntligen är år 2000. Så folk slutar titta bakåt. Jag är så jävla trött på den här retron. Varför bara se tillbaka, varför kan ingen se framåt? Ingen tänker framåt, bara för att de tror att världen automatiskt kommer att bli helt annorlunda bara för att en del av världen byter första siffra på årtalet. Och bara för att de själva inte har fantasi nog att förstå att något nytt kommer så vill de låta bli att tänka på det. Då tittar de hellre bakåt. Men nu har de fan gått för långt. Raggarmustasch i en reklamfilm 1999. Nä, fy fan. Retron är död! Stendöd! Den är bara inte begravd. Men den luktar jävligt illa.
  - Men vad ska komma istället då, frågade Stickan bekymrat.
  Benny granskade sina samboende medan de tuggade och svalde tugga efter tugga.
  - Får jag fråga en sak? sa Benny efter en lång stund. De andra tittade upp från sin mat.
  - Ja? sa Bo.
  - Vem är jag? sa Benny.
  - Vem du är? sa Bo och la ner sin macka på bordet.
  - Är det 20 frågor? hängde Stickan på entusiastiskt. Är du en nu levande person?
  - Nej, jag. Vem är jag? Vad vet ni om mig?
  - Är du en riktig människa eller en påhittad? fortsatte Stickan med iver. Man eller kvinna?
  - Det är faktiskt en bra fråga, sa Bo till Benny. Vad vet vi om varandra egentligen? Vad vet du om mig?
  - Nej, men på riktigt. Säg. Jag vill veta. Vad vet ni om mig?
  - Inte fan vet jag. Du bor i rummet innanför vardagsrummet. Du är ihop med Carina, eller du har varit ihop med henne. Och du är väl rik, eftersom du har pengar utan att jobba. Och går i kostym. Annars är du väl som vi.
  - Vad brukar jag göra?
  - Ingenting. Kolla på video med oss ibland. ...Du är väl intresserad av bodybuilding, eftersom du har hantlar och bodybuildingtidningar på rummet.
  - Bodybuilding!? sa Benny bestört.
  - Ja, sa Bo.
  - Själsrivning, sa Stickan.
  - Är de där tidningarna och prylarna mina?
  - Ja.
  - Vad fan är jag för tönt egentligen? Så fick han något oroligt i blicken. Är de där vimplarna och affischerna där inne mina? Och modellerna?
  - Va? Nä, de är ju grabbens.
  - Vilken grabbs?
  - I familjen som bor här.
  - Bor vi inte här?
  - Jamen, som bor här egentligen. Som vi hyr i andra hand av.
  - Ja, just det. Det sa du ja.
  - Tredje fot, sa Stickan.
  Bo gav Benny en lång blick.
  - Vad är det med dig? sa han sen.
  Benny svarade inte. Han begrundade vad han fått veta.
  - Mer då. Vad gillar jag för mat? Godis? Kläder? Går jag alltid i kostym? Varför då? Vilka filmer gillar jag? Vad har jag för familj? Är jag rolig eller tråkig? Skiter jag med öppen dörr?
  - Du äter ju samma mat som vi. Ja, du brukar ha din kostym. När vi träffades hade du bara byxor och tröja, men sen köpte du den där kostymen. Filmer, vi brukar alltid titta på Rocky. Du är varken rolig eller tråkig, men du stänger i alla fall dörren om dig när du bajsar. Det är mer än Stickan gör.
  - Min familj då? Du minns inte vad min moster heter?
  - Nej.
  - Nänä. Vad händer i samhället då? I Sverige?
  - Det är krig i Jugoslavien, alla hatar statsministern och tunnelbanan står alltid stilla.
  - Och det är 1999?
  - Yes. År 2000 går jorden under. Slutet på världen som vi känner den. Det ska bli kul att se hur världen ska gå under för bara den lilla minoritet som har vår tideräkning. Men folk är oroliga.
  Benny tog upp tidningen och granskade den noggrannare. "Bedrägerier mot postgirokunder", "Flyktingarna tas om hand", "M leder inför EU-valet", "Schyman sitter kvar." Jaha. Det var de stora nyheterna denna gråa trista dag, den fjärde i hans liv. Ointressant för honom. Varför skrev de inte om att tiden gick åt fel håll?
  - Vad är det här för konstig lek, egentligen? frågade Bo. Benny tittade upp från tidningen.
  - Jag minns ingenting, svarade han. Det kanske låter konstigt, men det är faktiskt sant. Jag vet inte vad som har hänt.
  - Ja, du har verkat lite annorlunda sista tiden. Det är nog en chock efter allt med Evas död och hur det blev mellan Carina och dig.
  Vem var denna Carina? Var hon en nyckel till hans förflutna? Hon hade bara dykt upp och älskat honom. Utan orsak. Bara funnits där. Och han hade ingenting gjort för att förtjäna det. Han hade ingen aning om vem han var, så han kunde naturligtvis inte förstå hur någon kunde älska honom. Vad var det hon älskade? Kunde han lära sig mer om sig själv av hennes känslor för honom? Kunde han spegla sig i henne? Han borde träffa henne igen.
  - Ska du inte ringa henne? Hon har ju ringt så mycket.
  Bo hade uppenbarligen varit ute och tagit mer kaffe när han nu avbröt Bennys tankar, stående på golvet med en mugg det ångade ur.
  - Jo.. Jovisst, svarade Benny. Vad är det för nummer?
  - Har du glömt det? Bo lät uppriktigt förvånad. Sexhundraförtiett sextiett nollnoll.
  Stickan reste sig och gick.
  - Stickan! ropade Bo irriterat. Ta bort efter dig! Du kan inte bara lämna disken så här.
  Men det var precis vad han kunde. Bo muttrade och bar ut Stickans frukostdisk i köket och ställde ner i diskmaskinen.
  Benny reste sig, gick ut i vardagsrummet och tog med sig telefonen så långt in i sitt rum som sladden räckte och slog sen numret Bo gett honom.
  - Carina.
  - Hej, det är... Benny. Vi sågs igår.
  - Det var väl precis vad vi inte gjorde. (Nej, just det, nej, just det, tänkte Benny.) Varför har du inte ringt? Varför har du inte velat prata med mig?
  - Jag... vet inte. Jag vet faktiskt inte. Det är sant. Men jag har varit lite konstig på sistone.
  - Jag saknar dig. Det var dumt av mig att bli så arg för det där med Eva. Kan du inte komma hit?
  - Öh... Jovisst.
  Benny duschade och klädde på sig. Nu fanns plötsligt kavajen till hans byxor. Han hade alltså en hel kostym, precis som Bo sagt. Och i hallen stod de skor som han hade lämnat os Carina dagen före. Han tog hissen ner till jorden och vandrade bort till det hus han kommit ut ur dagen före, eller dagen efter, eller när det nu var.
  Vad skulle hända nu? Skulle hon hugga honom med kniven? Nej, de hade ju uppenbarligen somnat ihop ikväll. Han hade ju vaknat utan skärsår igår. Vilket innebar att han skulle vakna utan skärsår imorgon. Eftersom imorgon var igår. "Imorgon är igår." Bra titel på en sång, men ett dåligt sätt att leva på.
  Porten var låst. Han tryckte på knappen vid hennes namn och det lät.
  - Ja? sa en röst ur väggen.
  - Är det Carina? sa Benny.
  - 5050, sa rösten och så knäppte det till och blev tyst.
  5050? Vadå 5050? Han tittade på den lilla lådan som rösten kommit ur. Där satt knappar med siffror på. Han tryckte fem noll fem noll och det knäppte till i dörren. Han gick in. Hon stod och väntade i dörren när han kom upp till hennes våning.
  - Bli inte arg nu, sa han och stannade upp utanför dörren. Kan inte du berätta lite om oss? Jag skulle vilja det.
  - Varför då?
  - Det skulle kännas bra.
  - Inte nu. Sen, sa Carina och drog in honom i hallen. När han var nära henne kände han att hon luktade gott, en tung, kittlande doft. Han såg att hon hade gråbrun färg på ögonlocken, något svart på ögonfransarna och mörkt rött på läpparna. Hon stängde dörren och drog honom intill sig. Hon kysste honom och började slita av honom och sig själv kläderna. Hon hade blanka ljusbruna underkläder. "De är säkert dyra," tänkte Benny, fast han inget visste om priser på damunderkläder, "och de verkar väldigt välsydda".
  Hon tog honom där på hallgolvet, slet ner honom och la honom ovanpå sig. När han kom in i henne ryckte hon till och spärrade upp ögonen som man gör i filmer när man blivit skjuten, (men det visste inte Benny). Hon bet honom i halsen och rev honom på ryggen. När han var slut och sjunkit ner över henne kände han att hon skakade. Han reste överkroppen en bit och tittade på henne. Hon drog handen över kinden.
  - Vad är det?
  - Inget, svarade hon och drog ner hans överkropp igen, så att han inte såg henne. Det är ingenting.
  Extasen var över och de tänkte igen. Var och en i sitt huvud. För evigt skilda världar, som bara nyss inte sett gränserna. Hur nära kunde man egentligen komma en annan människa? Samtidig jagutplåning, var det allt?
  De låg kvar på hallgolvet. När det började bli kallt drog Benny ner en kappa för att värma dem.
  - Inte den! skrek Carina till.
  Benny drog ner en annan kappa och bredde ut över dem. Hon la sig på hans arm med kinden mot axeln.
  - Förlåter du mig för att jag blev så arg? frågade hon.
  - Javisst, sa Benny.
  Det var lätt att säga.
  - Jag vet ju att Eva inte betyder nåt för dig.
  - Nej, inte ett dugg. Jag lovar.
  Hon kysste honom intensivt, som om en drunknade försökte suga syre ur en annan drunknande. Hon höll om hans ansikte med båda händerna.
  Åh, gud, vem var hon? Vem var han? Vad skulle han säga till henne? Vad kunde han prata med henne om? Skulle han låtsas att han hade lika starka känslor för henne som hon för honom? Hade han verkligen samvete till det? Och varför skullle han göra det? För att få sex? För att göra henne glad? Han orkade inte tänka på det. Han kysste bara tillbaka.


tisdag 27 april

Det knackade. Benny lyfte huvudet från kudden samtidigt som Stickan tittade in.
  - Ska vi se på Poppy? frågade han.
  - Va!?
  - Ska vi se på Rocky? Rock, pop, jazz... Ska vi se på Bluesy?
  - Aaavisst, svarade Benny-ännu-inte-vaken. Det kan vi väl göra.
  När Benny kom ut i vardagsrummet stod Stickan och laddade videobandspelaren. Sen satte de sig båda i soffan.
  - Har Bo gått till jobbet? frågade Benny.
  - Ja, han började tidigt, sa Stickan.
  - Varför går inte du till jobbet? Som Bo.
  - Vilket då? Jag har ju inget jobb. Jag kan ju gå till nån annans jobb, men vad ska jag göra där?
  - Vad lever du på då?
  - Bo har lånat mig. Vad lever du själv på?
  - Jag vet inte. Jag har pengar.
  Återigen reste sig nollan Rocky mot alla odds från sitt ovärdiga liv, förändrade sig, förbättrade sig och lyckades stå alla ronder mot världsmästaren. Han hade lyft sig till en helt ny nivå.
  - Jag går ut en promenad, sa Benny när filmen var slut.
  - Jag sitter inne en promenad, svarade Stickan.
  Den förre gick ner till vattnet och gick i solen längs strandkanten, bland nyblivna mammor, koncentrerade joggare och hundar som rastades.
  "Jaha, nu vet jag att jag är en snart medelålders man som delar lägenhet i andra hand med en busschaufför och en arbetslös. Jag heter Benny Gustavsson. Jag bor i Stockholm. Det är 1999. April. Jag har en moster nånstans. Jag är eller har varit ihop med en kvinna som jag inte känner igen, och som jag inte vet nåt om. Nån kompis till henne är död. Just nu går jag i solen i nåt som Bo säger heter Tantolunden. Allt jag äger är en kostym, en tjock bunt sedlar och dessa kunskaper om mig själv. Detta är jag. Varför i helvete då? Vad fan ska jag vara just sån för? Hur blev det jag? När blir det jag? Och vad innebär det?"
  Uppe vid Hornstull hängde löpsedlar med krigsrubriker: "JAG DRACK IGEN - KRISMÖTE I NATT" Hur kunde det vara så hemskt att någon börjat dricka igen? Skulle han få såna rubriker för det?
  Benny fortsatte över Västerbron - att gå där med staden under sig kändes som att göra en inflygning mot Bromma, men den liknelsen kunde Benny inte göra - gick genom det packade Rålis och följde sen vattnet upp längs Norr Mälarstrand. Han hade ingen aning om vad dessa platser och gator hette, men det var i alla fall där han gick. När han efter flera timmar och via Slussen och Söder Mälarstrand var hemma igen hade Bo redan kommit hem och stod och rökte en cigarrett på balkongen.
  - Det är vackert väder i Östtyskland, sa Bo.
  - Östtyskland? sa Benny.
  - Tanto, sa Bo och pekade ut över husen runt omkring. Det ser ju ut som Östyskland. Och när det är så här vackert väder blir fulheten bara sorgligare. Längtan bort större.
  - Ser Tanto ut som Östtyskland?
  - Ja, men originalet hade de vett att avskaffa.
  - Hade de?
  Kort tystnad.
  - Carina har ringt, sa Bo. Flera gånger.
  - Jaha, svarade Benny.
  - Varför vill du inte prata med henne? sa Bo uppriktigt bekymrad.
  - Men det gjorde jag ju i... började Benny protestera innan han kom på sig.
  - Hon saknar dig, sa Bo.
  - Varför då?
  - Jag tror hon älskar dig. Tror du inte att hon behöver dig efter det där med Eva? Det måste vara jävligt svårt för henne. Du verkade ju så kär i henne förut, ni var ju jämt tillsammans. Vad är det som har hänt?
  - Det - har jag faktiskt ingen aning om, svarade Benny fullständigt uppriktigt.
  Tystnad.
  - Det där var min sista, sa Bo och slängde fimpen ner på balkongen under. Jag sticker ut och springer, sa han och gick in.
  Benny satt kvar ute.
  "Carina igen," tänkte han. "Men vem är hon? Hon är bara ett ansikte för mig. Jag vet ju inget om henne. Jag känner henne inte. Jag känner ingenting för henne. Då kan jag ju inte vara med henne. Hur skulle jag kunna älska nån som jag inte vet nåt om? Hon är ett nytt ansikte för mig, en obekant kropp, en främmande människa. Jag har ingen relation till henne. Det finns inget mellan oss, och jag vet inte vad som rör sig i hennes huvud. Vad tänker hon på? Vad vill hon? Vad drömmer hon om?"
  Balkongdörren på våningen under öppnades med ett snipigt gnisslande.
  - En cigarrett? sa en gammal svag röst därnere.
  Benny skyndade sig in.
  Inne på toaletten utanför sitt rum stod Bo framför handfatet i träningskläder.
  - Du, vad minns du om min moster? frågade Benny och satte sig på toalettstolens lock.
  - Din moster? sa Bo och granskade sin skäggstubb i spegeln. Jaha, ja just det. Ingenting. Du var och hälsade på henne väl? Var var det, i nån liten by, va, var det inte?
  - Du minns inte var?
  - Var? Nää... Skänninge? Nåt sånt.
  - Hur får man tag i numret till nån man letar efter?
  - Nummerupplysningen. Nitti hundraförti.
  Benny ringde nummerupplysningen och fick numren till alla ensamstående kvinnor i Skänninge med efternamnet Gustavsson. En halvtimme senare visste han att ingen av dem hade nån systerson som hette Benny. Återstod att mostern var gift och hade bytt namn. Det slog Benny att Gustavsson väl var hans fars efternamn, och att mostern nog hette nåt helt annat, oavsett om hon var gift eller ogift. Då gick det ju inte att hitta henne. Om han nu inte åkte till Skänninge och frågade sig fram. Men vad var det Bo hade sagt? "Nåt sånt."
  Skänninge eller "nåt sånt".
  Jaha, ja.
  Vem fan var han? Var kom han ifrån? Vad hade han för familj? Vad hade han för släkt? Ja, han skulle ju uppenbarligen få veta det, så småningom. När han blev ung. "Det får du veta när du blir ung nog." Men han ville veta nu.
  - Vem fan är jag egentligen? utropade Benny förtvivlat när han klev ut i vardagsrummet.
  Stickan tittade upp med en road blick.
  - Ja, jag håller med, hojtade han. Vem är jag? Vem är jag?
  - Ja, gastade Bo förtjust från hallen och lutade sig in. Som postmodernisterna! Eller huvudpersonerna hos alla manliga romandebutanter! Identitetslöshet. Rotlöshet. Främlingskap. "Vem är jag? Vem är jag?" På drift i tillvaron. Substanslöshet!
  Benny presterade ett blekt leende som svar.
  Bo sprang iväg.
  Stickan sa "dags för lite katarr" och plockade fram sin gitarr.
  Benny satte sig på balkongen igen.
  Bo kom hem.
  Stickan tittade ut med ett "ska vi titta på Rocky?" som Benny skakade på huvudet åt.
  Benny hörde ljuden från filmen och efter den kom samma musik som de hade spelat första dagen i lägenheten. Det bankade i golvet från våningen under.
  Bo tittade ut med ett "vill du ha kaffe?" som Benny skakade på huvudet åt.
  Solen började gå ner.
  Lampor tändes i huset bredvid.
  Bo tittade ut med ett "godnatt" som Benny besvarade med ett "godnatt".
  I huset bredvid flimrade ljus från tv-apparater i fönstren. Lampor släcktes.
  Stickan skrek sitt "godnatt" inifrån sitt rum, men Benny brydde sig inte om att svara.
  När alla lampor i huset bredvid var släckta och Benny hade gått in och lagt sig låg han vaken och tänkte på absolut ingenting, tills det så svagt började ljusna ute igen.


måndag 26 april

- Carina i telefon.
  Benny vaknade och tittade mot ljudet. Det var Bo som stod i Bennys dörr iförd sin bussföraruniform.
  - Säg att jag inte är hemma, tvingade Benny ur sig.
  - Jag har redan sagt att du är det. Du måste ta det. Jag sticker och jobbar.
  Bo försvann. Ytterdörren smällde igen. Benny stapplade upp.
  På soffan i vardagsrummet låg telefonen, en plastig, billig, modern sak med allt i ett; både knappar och avstängningstangent på själva luren. Benny stod bara stilla och tittade på den. Där inne väntade hon. Där lyssnade hon. Hon hade tagit sig igenom hans försvar, hon var inne i lägenheten. Telefonen och Benny fixerade varandra.
  Allt som hördes var husets sus, väsandet av varandet.
  När det plötsligt kom ett ljud från Stickans soprum ryckte Benny till, gick snabbt fram till soffan, sträckte ut handen mot luren - och vände på den, så att linjen bröts.
  Han var skyddad igen.
  Det ringde. Han drog ur sladden.
  Han gick tillbaka och la sig, och vaknade inte förrän på eftermiddagen. Stickan satt i vardagsrummet och skrev på en lapp.
  - Telefonen är trasig, sa han. Jag försökte ringa arbetsförmedlingen, men telefonen var död.
  - Jag drog ur sladden. Jag blev väckt.
  Benny satte i sladden igen.
  - Nu kan du ringa.
  - Nu har de stängt.
  - Vart skulle du ringa?
  - Jag fick ett sånt där brev om att jag inte hade kommit till arbetsförmedlingen och att jag skulle bli avregistrerad om jag inte hörde av mig idag.
  - Och du kollade inte ens om sladden var i?
  - Äh, va fan. Det var Bo som drog med mig till arbetsförmedlingen. De kan ju inte göra nåt för en ändå. Jag vill ju göra musik. Gnäggtorsk. Kan de ge mig såna jobb?
  Det ringde. Stickan svarade.
  - Det är till dig, sa han och höll luren mot Benny. Benny viftade avvärjande.
  - Vill du inte ta det? frågade Stickan förvånat, med hög och ljudlig röst. Benny skakade på huvudet.
  - Han vill inte ta det, sa Stickan i luren. Han... öh... ligger på sjukhus, eller nåt. Skolan! Han är i skolan!
  Stickan la på.
  - Det var Carina. Vill du inte prata med henne?
  - Inte nu. Du, var jobbade du senast?
  - Jävla städfirma. Eller, jag var på ett bibliotek också, men det var bara nån vecka. Och städfirman var kanske en månad.
  - Varför så kort?
  - Äh, jag vet inte, de är inte kloka. Bara står och skriker. "Nö-nö-nö-nö!" Och så ska man göra allt på deras sätt, aldrig att man kan få göra nåt på nåt nytt sätt. Och så i deras takt, aldrig i sin egen takt.
  - Hur länge har du bott här då?
  - Sen jag träffade dig.
  - Sen du träffade mig? Var bodde du dessförinnan då?
  - Ingenstans. Eller jag bodde ju hemma hos morsan, men när hon kola så åkte jag ut. Värden ville åt lägenheten och så skyllde han på att jag inte betala hyran i tid. Men jag betala ju. Han fick ju sina pengar. Han kunde väl vänta ett litet tag. Han ville bara ha lägenheten. Så sen bodde jag ingenstans. Tills jag hittade dig.
  Stickan klarade alltså inte att sköta ett vanligt jobb, och orkade inte betala hyran i tid. Varför var Bo kompis med en sån? En lat och lågpresterande slashas. Trevlig, javisst, och rätt kul, jo jo, men hopplös. Helt hopplös. Spred prylar omkring sig, drällde överallt, skräpade ner. Orkade inte ens laga mat. Och nu satte han sig i vardagsrumssoffan och plinkade på sin jävla gitarr. I bara kalsongerna. De trasiga kalsongerna. Varför bodde Bo med honom? Vad fan bodde Benny med honom för?
  Benny gick in på Bos rum och tog en bok som låg framme, "Acting in film" av en Michael Caine, och gick ut på balkongen och satte sig med den.
  Han plöjde rakt igenom boken. Hela dagen gick. Benny kände att han var hungrig, men han avstod från att laga nåt, för att han visste att om han började så skulle Stickan be honom laga åt honom också, och det ville han inte. Stickan måste ju lära sig.
  Men jävlar, vad Bennys planer skulle gäckas, för nu, nu kom Bo hem. Pang, smällde yttterdörren. Doff, landade SL-väskan på hallgolvet. Spläng, knuffades de tomma galgarna mot varandra när Bo hängde av sig uniformsjackan. Och skjuts in i vardagsrummet!
  - Tjena, har ni ätit?
  - Nä, svarade Stickan i soffan och Benny ute på balkongen mulnade, för han visste vad som komma skulle.
  - Jag ska laga kyckling. Vill ni ha?
  - Ja, för fan. Jag är hungrig som fan.
  Stickanjävel, Stickanjävel, Stickanjävel. Och Bojävel, som gick i fällan. Bofällan.
  De åt limekycklingen Bo hade fyllt och grillat i ugn, tillsammans med pressad potatis och sky med timjan i. Bo hällde upp ett glas rödvin åt sig.
  - Har du lite blåskrik? sa Stickan och höll fram sitt glas. Har du lite rötjut?
  Bo hällde upp åt honom också.
  Efter middagen gjorde Bo kaffe, plockade upp de prylar Stickan kastat runt i vardagsrummet och slängde in dem i hans rum. De satte sig i soffan. Stickan slog på tv:n och Bo läste kvällstidningarna.
  - Nä, va fan!? Här också? Nu jävlar är de i gång.
  - Vilka då? Vad är det?
  - "Stockholms fastighetsägarförening". Nu har de gett sig fan på att knäcka hyresgästerna. de har fått både Aftonbladet och Expressen att nappa på deras lobbyingkampanj. Och i DN hade de både en debattartikel plus att de hade lurat stockholmsdelen att ge dem en helsida. De vill göra folk upprörda på svartmäklarna och få folk att tycka att bostadssituationen i Stockholm är ohållbar.
  - Men det är den väl, invände Stickan.
  - Jo, men de gör det bara för att få genomdriva marknadshyror. För att få ta mer betalt, helt enkelt. Det är väl okej i sig, det är klart att de vill tjäna mer pengar. Men så har de fräckheten att låtsas att det är av omsorg om hyresgästerna! Vilka as! Vad fan var det de skrev i sin debattartikel?
  Bo rotade bland tidningarna på soffbordet och slet upp DN:s A-del.
  - "Människors värdering av en lägenhets läge måste få genomslag i hyressättningen." Varför då? Varför i helvete då? Och här då: "Det råder ingen tvekan om att hyrorna i storstädernas mest attraktiva lägen är lägre än vad en ny hyresgäst skulle vara villig att betala." Än sen då? Varför skulle hyresvärdarna ha större rätt till den mellanskillnaden än de boende? Vilka fräcka jävlar. Låtsas att de bryr sig om de boende. Att deras föreslagna åtgärder bara helt enkelt handlar om att stoppa mer pengar i fickan på dem själva håller de tyst om, liksom att i en stor del av de svarta affärerna är värdarna själva införstådda och får dessutom betalt. Och kvällstidningarna hakar på. "Resultatet är alarmerande." Men varför ska man höja hyrorna i attraktiva områden? Varför inte sänka dem i oattraktiva? Det skulle ge samma resultat, men det skulle gynna de boende istället. Fan, här har de rika jävlarna lejt ett lobbyingföretag och betalat miljoner för att få in sina åsikter på redaktionell plats. Är det demokrati? Är det en granskande press? Du kan ge dig fan på att de kommer att lyckas.
  - Jaha, nu ger de sig på oss, sa Stickan. Var ska vi då bo? Hur ska jag kunna få nån bostad? Äh, jag går och lägger mig och slöar. Jag gör klart låtarna imorron.
  Stickan gick in på sitt rum. Benny tittade efter honom, sen vände han sig mot Bo och sa:
  - Vet du, jag trivs väldigt bra med att inte veta nåt om det förflutna.
  Sen gick han och la sig.
  Ingen.


söndag 25 april

- Vill du ha frukost?
  Nej. Nej, för fan. Inte frukost. Absolut inte. Vem var det där? Vad gjorde han här? Vad hade han nu gjort? (Skulle göra.)
  - Nej, tack. Jag måste iväg.
  Hon la sig på honom och började pussa.
  - Inte redan, väl?
  Som bladet på en stilett flög han upp ur sängen och föste undan henne med sina armar som vindrutetorkare föser undan regn.
  - Jo. Tyvärr. Jättebråttom.
  Han rafsade åt sig sina kläder, ropade "hejdå" när han försvann ut och sen sprang han nerför trapporna. Taskigt kanske, men han hade ju inte gjort något för att vakna upp där hos henne, inte än i alla fall, och när han sen gjorde det så skulle han göra det bara för att det redan hade hänt. Vad var det för kvinna? Vad hade han gjort där? Åh, gud, det skulle han verkligen vilja slippa vara med om.
  Benny klev ut på något som visade sig heta Fleminggatan. Folktomt. Det var en underbart glad stad han klev ut i, med ett sådant väder som bara gör en rastlös, som det aldrig går att göra det bästa av, som är för bra för att utnyttjas. Han kunde göra vad han ville denna strålande dag, men förutom att vädret bara gjorde människor rastlösa var det svårt att vilja något när man inte hade några vanor eller ens en aning om vad som kunde vara roligt att göra.
  Benny följde Fleminggatan bort till Kungsbron. Dagen var för vacker. Äckligt vacker. Han log snett för sig själv när han tänkte "undrar vad det blir för väder igår?"
  Vad var det förresten för dag? Hoppade han fortfarande bara en dag i taget, eller hade han plötsligt ökat takten? Hade han hoppat framåt eller bakåt i tiden? Den där kvinnan var inte Carina, men det var heller ingen som Bo eller Stickan hade pratat om. Det var väl inte hon som var orsaken till att det tog slut med Carina? Nej, det skulle grabbarna ha vetat. Kunde det vara Eva? Nej, hon var ju död. Om han inte hade gjort ett långt hopp bakåt i tiden så var kvinnan en främling.
  Visst måste det vara det att han kände sig så främmande för Carina som gjorde att han lämnade henne. Men varför hade han då verkat konstig sen dess, som Bo sa. Var det bara tidsriktningsreaktion eller hade det varit dramatiskt mellan honom och Carina? Hade det hänt något?
  Han gick Kungsgatan till Sveavägen, som han följde till Hamngatan. Han stannade och tittade på en löpsedel utanför en kiosk. "Söndag 25 april". Nähä, samma hopp igen. En dag bakåt. Hur fan hade han då hamnat hos den där kvinnan?
  Vid Kungsträdgården svängde han ner mot vattnet. De lila, eller om de var rosa, buskarna var vackra, men resten av övre Kungsan var förfärlig. Ett grustag. Här borde de göra om. Han passerade sin gamla ryggstödsstaty och satte sig på serveringen längst ner. Här fanns i alla fall lite gräs runt om. Han köpte en café au lait, en macka och en flaska cider och satte sig i solen.
  Här hade han haft sina första upplevelser för en vecka sen, innan han hade vetat att hans liv gick åt fel håll. Människor som bar plakat och banderoller. Kvinnan som pratade om kriget, om att historien upprepade sig. Bennys historia upprepade sig inte, han höll på att repa upp sin historia. Sakta ta reda på allt mer om vem han var. Men det hon sagt om människor som tvingats lämna sina hem, som fråntagits sina ägodelar och sina identitetshandlingar stämde bättre på Benny. De var "berövade både namn och förflutet", hade hon sagt. "Berövade namn och förflutet." Precis som han. Även om det kanske inte var någon människa som jagat iväg honom. Men ivägjagad var han.
  När han satt i den här parken den dagen hade han lidit av att inte ha vetat något, nu led han av vad han visste, nämligen att hans liv gick baklänges.
  Solen låg på. Om han blundade och lutade sig tillbaka i den gröna stolen försvann allt annat. Tillvaron var bara varm och behaglig. Tomt, tomt, tomt i huvudet. Ingen Carina, ingen Eva, inga främmande kvinnor, ingen Benny. Han dåsade till med sitt fika framför sig. Den snälla personalen väckte honom inte. Han vaknade av sig själv flera timmar senare, när han satt i skugga.
  Han tog med sig mackan, gick bort till Gustav Adolfs torg och tog 43:an hem.
  Ingen hemma.
  Inne i köket öppnade han skåpluckan under diskbänken och tog ut högen med dagstidningar som låg bredvid soppåsen. "Första dagen i Sverige", "Testa dina kunskaper", så långt kände han igen sig. "Chefer utan visioner. Ett bra vd-ord ska blicka både framåt och bakåt", lätt för dem att säga. "Släktingar återförenades", var det något han kunde hoppas på? "Arbetslösa utan a-kassa får stöd", vad levde han själv på? "Dålig självkänsla hos många unga", "Mördarna kan ha fått hjälp", "Sorg efter skoltragedin", "Stor risk att kriget sprider sig", han kunde inte dela tidningarnas oro för vad de skrev om, men han kände sig ändå träffad av rubrikerna. Vad som skulle hända spelade honom ingen roll, han var helt upptagen med vad som hade hänt. Och i dagspressen kunde han inte få veta något om sitt liv. Han satt ändå i timmar och bläddrade.
  Det smällde i dörren.
  - Hallå!
  En svettig träningsklädd Bo tittade in i köket. Han ryckte till när han mötte Bennys blick.
  - Vad har du gjort? Har du fått stryk igen? Såren har ju gått upp.
  - Va? var allt Benny fick ur sig.
  - Du ser för jävlig ut, sa Bo.
  Benny gick ut och tittade sig i hallspegeln. Han såg för jävlig ut.
  - Vem har gjort det? frågade Bo.
  - Jag vet inte.
  - Du måste polisanmäla det. Eller ge igen på den jäveln.
  - Ge igen?
  - JA.
  Benny ryckte på axlarna och svarade bara:
  - Äh.
  Så Bo gav sig. Istället gick han in i köket och satte på en kastrull vatten.
  - Vill du ha makaroner? frågade han Benny. Benny nickade.
  - Du, vad var det egentligen som hände med Stickan? frågade Benny efter ett tag.
  - Hur menar du?
  - Det här med att han inte kunde behålla sin lägenhet och sitt jobb.
  - Det gick fel, bara. Du vet hur han är. Han glömde betala hyran. Fjärde gången fick värden nog och vräkte honom. Och du vet ju hur lätt det är att få tag i en ny lägenhet i Stockholm.
  - Nej?
  - Jo. Och när han inte hade ett jobb kunde han inte ens få en i nån förort. Ingenstans.
  - Varför blev han av med jobben då?
  - Jag vet inte. Han sa nåt om att han inte förstod sig på chefen på det senaste. Det var tydligen ett stressigt jobb, och det är ju inte riktigt hans grej.
  - Så han blev både hemlös och arbetslös?
  - Inte hemlös. Han hade ingenstans att bo. Men "hemlös" låter ju som om han var galen och knarkade.
  - Men han bodde ute?
  - Jo... Eller inte ute, mer i trappuppgångar och på nattbussen och så. Han är ju liksom ingen lodis. Han är ju okej. Jag gillar faktiskt Stickan, även om han är för jävla slarvig.
  - Varför sökte han inte hjälp?
  - Han försökte. Men på socialen var de så otrevliga, tyckte han. Han hade ju alltid fått hjälp av sin morsa, och när hon dog visste han inte hur han skulle göra.
  - Ja, det här samhället är inget för såna som vi, sa plötsligt en röst från matrummet. Bo och Benny ryckte till. Bo öppnade dörren. Vid matbordet satt Stickan i den begynnande skymningen och tittade ut genom fönstret.
  - Har du suttit här hela tiden? sa Bo häpet.
  - Bara sen jag satte mig, svarade Stickan.
  - Jag ropade ju när jag kom hem, sa Benny.
  - Ja, men jag svarade inte. Man kan ju inte bry sig om alla röster man hör.
  - Vi menade inget illa med att prata om dig, bedyrade Bo. Det var verkligen inte meningen att lägga oss i eller att snacka skit om dig. Vi brukar inte prata om dig när du inte hör på, jag lovar.
  - Ni får prata så mycket ni vill om mig. Ord har aldrig skadat nån. Bättre att ni pratar om mig än att ni glömmer bort mig.
  - Vad gör du egentligen? Varför sitter du här inne?
  - Jag bara funderar lite.
  - Vill du ha makaroner? frågade Bo.
  - Ja, jag satt just och väntade på lite middag.
  När makaronerna var klara la Bo upp på tre tallrikar, hällde svartpeppar på och hällde en äggula på varje portion. De åt inne i matrummet, efter att de tänt i taket. Stickan behövde bara sitta kvar, så kom maten till honom, och på det sättet kunde han överleva en dag till.
  - Hörni, vad vet ni om Eva egentligen? frågade Benny de andra. Hon som dog?
  - Vad menar du?
  - Jo, men, berätta. Jag är bara nyfiken på hur ni såg på henne.
  - Jaa... sa Bo.
  - Jag vet inget om henne, sa Stickan. Jag har aldrig träffat henne. Jo, förresten, en sak vet jag.
  - Vadå?
  - Hon är död.
  - Tack.
  - Jag har ju inte heller träffat henne, sa Bo. Jag vet bara att hon bodde med Carina och att det var Carina som hittade henne.
  - Hurdå, hittade henne?
  - Död. Det var hon som hittade henne när den där rånaren hade slagit ihjäl henne.
  - Är det allt du vet?
  - Ja. Hurså? Varför undrar du?
  - Nej, jag bara undrar.
  - Det borde ju du veta, sa Bo. Det var du som var ihop med Carina.
  De åt upp under tystnad och sen såg de en film på TV4 om två mördare, enligt Bo en knark- och våldskultande film där ett sönderskjutet huvud bara var ett garv, och det bara för att den utpräglade tönt som gjort filmen så desperat ville vara någon annan än den han var född att bli, att han måste ta i så fruktansvärt för att döva sin annars förlamande känsla av fånighet.
  Sen gick Benny och la sig.